Z är en av dessa drunknande som räddar sig själv genom att stjälpa båten i vilken resten av sällskapet sitter. De egna lidandet uthärdas lättast genom andras lidande. Min översvämmade inbox, jag räknar fem sankskottsmeddelanden, ett urskuldanden och en treraders ursäkt, får sin förklaring i ett glappkäftigt dryckeslag den 27e maj. Skandalen ex nihilo har redan ett namn (the L Affair) i stil med de stora skandalerna eftersom patetiskt små skandaler i brist på innehåll måste rubriceras. Min egen korrespondens i frågan är diplomatisk, om än med inslag av masochistens underlägsna martyrskap, vi ursäktar oss för andras fel.
Nåväl, den plötsliga tabloida moralen vaskar fram intressanta företeelser ur det grumliga vatten som det förflutna utgör. Likt alla skandaler är det de periferas plötsliga centrumposition som dominerar dialogen. För våra verkliga vänner har sällan någotnförenkling att erbjuda oss? I själva verket, ju bättre vi känner någon, desto svårare är det att faktiskt summera dem. Jag har alltid följt fenomenet i media med fascination. De periferas intåg. Feta grannar med cigaretten i mungipan och barnen klamrande vid låren som blivit kriminologiska experter, strålkastargiriga caféägare som upptäcker sig ha serverat en mördare en ostfralla klockan åtta var morgon och chockerat utbrister but he seemed so nice, tonåringar som övervakat händelseförlopp genom vardagsrumsfönstret och frenetiskt tuggummignisslande i munnen på varandra förklarar skeendet med minituös detaljskärpa, och hundägaren som sniffat upp bortslängt bevismaterial och repetativt skanderar sin delaktighet i lösningen på gåtan. Alla dessa gamla klasskamrater, gamla grannar, vänners vänner och butiksägare som finner att sina vägar krossas med detta oförståligt monströsa och som förvirrat försöker att pussla ihop en människas brottslighet ur de banala vardagligheter de delade med honom, de kläder han bar, hur många sockerbitar han hade i sitt kaffe, och vilka tevepogram som ekade genom golvet i lägenhetskomplexet. När skandaler dras upp är det hela livet som ställs inför rätta. För allt hänger samman och ytterst är dessa syndfulla två rågade teskedar strösocker i kaffet sammanbundet med våra största felsteg.
Nåväl, den plötsliga tabloida moralen vaskar fram intressanta företeelser ur det grumliga vatten som det förflutna utgör. Likt alla skandaler är det de periferas plötsliga centrumposition som dominerar dialogen. För våra verkliga vänner har sällan någotnförenkling att erbjuda oss? I själva verket, ju bättre vi känner någon, desto svårare är det att faktiskt summera dem. Jag har alltid följt fenomenet i media med fascination. De periferas intåg. Feta grannar med cigaretten i mungipan och barnen klamrande vid låren som blivit kriminologiska experter, strålkastargiriga caféägare som upptäcker sig ha serverat en mördare en ostfralla klockan åtta var morgon och chockerat utbrister but he seemed so nice, tonåringar som övervakat händelseförlopp genom vardagsrumsfönstret och frenetiskt tuggummignisslande i munnen på varandra förklarar skeendet med minituös detaljskärpa, och hundägaren som sniffat upp bortslängt bevismaterial och repetativt skanderar sin delaktighet i lösningen på gåtan. Alla dessa gamla klasskamrater, gamla grannar, vänners vänner och butiksägare som finner att sina vägar krossas med detta oförståligt monströsa och som förvirrat försöker att pussla ihop en människas brottslighet ur de banala vardagligheter de delade med honom, de kläder han bar, hur många sockerbitar han hade i sitt kaffe, och vilka tevepogram som ekade genom golvet i lägenhetskomplexet. När skandaler dras upp är det hela livet som ställs inför rätta. För allt hänger samman och ytterst är dessa syndfulla två rågade teskedar strösocker i kaffet sammanbundet med våra största felsteg.
1 kommentar:
Men - jag behövde just dessa ord. Vissa av dem. Helt och fullt tar jag över dem till mig. Anne-Marie
Skicka en kommentar