A, J's pappa, har köpt en elgitarr, en svart träskiva med fyra strängar, som J har cyklat ned och stämt upp åt honom, trots att det rudimentära instrumentet efter endast ett par ackord redan slår över i sin gamla dissonans.
Kommunikationen som följer veckorna efter är en serie efterfrågningar i olika instruments kvalitet och priser, noggrannt formulerade i rund skrivstil på tjugo år gamla vykort med så disparata motiv som den svenska kungafamiljen, det skottska höglandet, och gulnade tulpanfält i Holland, stundtals palimpsestiskt författade över tidigare semesterönskningar i främlingars mjuka utsuddade blyerts. Frimärkena är lika uråldriga (A har med stor sannolikhet frankerat 1900talets mitts samtliga storheter, hatade som hyllade) och frågeställningarna författade med formell maniskhet rör trumset, förstärkare, eventuella resor till ÖstEuropa och övervägande utläggingar kring A's musikaliska raison d'etre (som är olikt andra nybörjarkompositörers). A med sin fyrsträngade elgitarr har inlett en jakt efter arbetarstatens ackord, ackorden som frammanar kolgruvorna, de ryska stålverken, fabriksmonotoni och knarrande kugghjul. Den musikaliska motsvarigheten till oljespill, sot, och rökpelare. Ackorden som språklös ska tala för Europas arbetare, som ska resa den gamla gasten som allt mer mållöst strövar runt kontinenten.
Idag anländer således den senaste kommunikationen i jakten efter dessa ackord. A har konsulterat vad han kallar "en professionel musiker" som efter viss tveksamhet (och en faiblesse för Lennon snarare än Diktonius) har skrivit ned följande serie på en bit papper:
Kommunikationen som följer veckorna efter är en serie efterfrågningar i olika instruments kvalitet och priser, noggrannt formulerade i rund skrivstil på tjugo år gamla vykort med så disparata motiv som den svenska kungafamiljen, det skottska höglandet, och gulnade tulpanfält i Holland, stundtals palimpsestiskt författade över tidigare semesterönskningar i främlingars mjuka utsuddade blyerts. Frimärkena är lika uråldriga (A har med stor sannolikhet frankerat 1900talets mitts samtliga storheter, hatade som hyllade) och frågeställningarna författade med formell maniskhet rör trumset, förstärkare, eventuella resor till ÖstEuropa och övervägande utläggingar kring A's musikaliska raison d'etre (som är olikt andra nybörjarkompositörers). A med sin fyrsträngade elgitarr har inlett en jakt efter arbetarstatens ackord, ackorden som frammanar kolgruvorna, de ryska stålverken, fabriksmonotoni och knarrande kugghjul. Den musikaliska motsvarigheten till oljespill, sot, och rökpelare. Ackorden som språklös ska tala för Europas arbetare, som ska resa den gamla gasten som allt mer mållöst strövar runt kontinenten.
Idag anländer således den senaste kommunikationen i jakten efter dessa ackord. A har konsulterat vad han kallar "en professionel musiker" som efter viss tveksamhet (och en faiblesse för Lennon snarare än Diktonius) har skrivit ned följande serie på en bit papper:
G, D, Em, B, B#m, G, D
3 kommentarer:
Jag blir rörd. Det är aldrig för sent. Kramar i mängder till dig och alla där. A-M
Mina ackord stämmer ganska väl med den professionella. Jag hade skrivit G, Am, G och D möjligen också Em och kanske C.
Jim föreslog seventh, eftersom de har ett lite dissonant jazzigt sound.
Sen var han väldigt upprörd över att B#m inte finns.
Intressant val du också. Jag deltog i en studie för ett tag sedan i hur specifika företeelser man kan skildra enbart med musik, och hur allmängiltiga de är. Vi är ju alla ganska överens om vad som låter glatt respektive sorgligt, ilsket med mer. Men till exempelt jakt, regn, kyss, tåg, etc kan trots viss abstraktion ändå spelas upp så att i de flesta förstår utan förkunskaper. Jag minns min gamla musiklärare som satte på Händels Watermusik och frågade vad vi såg. Stilla toppiga vågor. Vi var ganska ense. Jag tycker det är väldigt intressant.
När det gäller arbetarstaten skulle jag nog ackompanjera med en trumma hellre än gitarr. En rytmisk regelbundenhet.
AM - ja, 60+ är ingen ålder.
Skicka en kommentar