Av lägenheten min pappa bodde i medan min föräldrar skildes minns jag inte mycket annat än att mitt rum hade en garderob i vilken den bakre väggen hade slagits ut och på det mest skrämmande sätt blottade husets vanligtvis osynliga stomme. Genom det kompakta mörkret kunde jag ana balkverket, tätningsmaterialet och de strimmiga nät av damm som andades likt tunna hinnor. Min barnsliga insikt när jag stirrade in i det knytnävsstora hålet kan endast liknas vid den absurda upptäckten att en cirkel dragen runt de egna fötterna
1. ringar in det egna jaget, men också
2. ringar in allt utom det egna jaget.
Om nätterna satt jag alltid en stol mot dörren.
J visar mig för första gången hålet han upptäckt i sin studio idag. Han leder mig ner i valvet och hukar med mig vid den våta stenmuren. Jag sätter fingrarna mot stenen och det är som att sätta fingrarna mot havsbotten. Naglarna sjunker ned i den hårt packade sanden. Hålet är inte störren en tio centimeter på längden, kanske sex på bredden men förefaller när J räcker över ficklampan vara över en meter djupt. Rester av igenmurad arkitektur reser sig på andra sidan och däremellan de märkliga stalagtiter i senapsgult som växer likt masklika organiska pelare från taket, med tunga droppar otåligt svällande över spetsarna. Do you see it? säger J. Och när jag skakar på huvudet vinklar han ficklampan åt mig. Det är ett barns os femoris, ett litet rosafärgat lårben som ligger diagonalt över sanden, en halvmeter in i den lilla grottan. What will you do? frågar jag. Han rycker på axlarna.
Det är förtåss absurt att tro att rum är rum och väggar väggar, och att endast dörrar erbjuder passage.
Bild: Tarrant's Alice.
1. ringar in det egna jaget, men också
2. ringar in allt utom det egna jaget.
Om nätterna satt jag alltid en stol mot dörren.
J visar mig för första gången hålet han upptäckt i sin studio idag. Han leder mig ner i valvet och hukar med mig vid den våta stenmuren. Jag sätter fingrarna mot stenen och det är som att sätta fingrarna mot havsbotten. Naglarna sjunker ned i den hårt packade sanden. Hålet är inte störren en tio centimeter på längden, kanske sex på bredden men förefaller när J räcker över ficklampan vara över en meter djupt. Rester av igenmurad arkitektur reser sig på andra sidan och däremellan de märkliga stalagtiter i senapsgult som växer likt masklika organiska pelare från taket, med tunga droppar otåligt svällande över spetsarna. Do you see it? säger J. Och när jag skakar på huvudet vinklar han ficklampan åt mig. Det är ett barns os femoris, ett litet rosafärgat lårben som ligger diagonalt över sanden, en halvmeter in i den lilla grottan. What will you do? frågar jag. Han rycker på axlarna.
Det är förtåss absurt att tro att rum är rum och väggar väggar, och att endast dörrar erbjuder passage.
Bild: Tarrant's Alice.
1 kommentar:
Jag ... tänker ofta så själv. Och jag ... tänker alldeles för ofta på dig... längtar efter dig... Mamma
Skicka en kommentar