Det är omänskligt att behöva jobba på en arbetsplats med speglar. Jag avskyr att passera min egen flyktiga gestalt i den randiga spelväggen vid omklädningsrummen, och än mer att behöva gå mig själv till mötes i den enorma spegeln vid butikstrappan, halvt igenväxt av billiga venetianska masker. Var morgon måste någon torka av alla speglarna. Eftersom jag har en svensk arbetsmoral och ett jävligt samvete är det nästan alltid jag. Jag klipper sönder en t-tröja och går från rum till rum med fönsterputsen. De uppsvällda korpögonen decimeter från min egna, och kinderna, tunga, gungande av det idoga arbetet. I kassan står ett uppfällt skrin, när vi samtalar kollegor i mellan och jag står vid den enorma bysten vid kassadiskens bortre hörn, tvingas jag under hela samtalet stirra in i min egen mun.
Jag tycker verkligen inte om det där ansiktet. Hela mitt liv har jag tacklats med mitt ansiktes enfaldighet, den tveksamma förvirring som allt för tydligt passerar över mitt artiga leende och de docklika rynkorna ner ur mungiporna. Idag när jag motvilligt stirrar mig i spegeln slår det mig att jag bär ett permanent ansiktsuttryck av simpel glädje. Ett gissel olikt andra.
Bild från The National Museum of Health and Medicin i Washington som har lagt upp en riktigt fin Flickr-serie.
Jag tycker verkligen inte om det där ansiktet. Hela mitt liv har jag tacklats med mitt ansiktes enfaldighet, den tveksamma förvirring som allt för tydligt passerar över mitt artiga leende och de docklika rynkorna ner ur mungiporna. Idag när jag motvilligt stirrar mig i spegeln slår det mig att jag bär ett permanent ansiktsuttryck av simpel glädje. Ett gissel olikt andra.
Bild från The National Museum of Health and Medicin i Washington som har lagt upp en riktigt fin Flickr-serie.
2 kommentarer:
Jag älskar ditt ansikte. A-M
Hur påverkas inte självbilden av den främling som ibland möter oss i spegeln. Hur kan inte en smärre förändring i ansiktet få oss att tappa en del av vår identitet. Ett förlorat ögonbryn eller förlorad tand, kan få oss att famla i vårt innersta efter någon som kan kännas vid någon som liknar reflektionen i spegeln.
Jag skriver främling då jag genom att läsa din text kom att tänka på den sjukdom i hjärnan som gör att de som drabbas inte kan förlika sig med spegelbilden. Dessa olycksfåglar (?) går inte att övertyga om det är dem själva de ser i spegeln.
Jag gillar dina iakttagelser. Hur vardagen förstoras upp och det lilla plötsligt står i centrum. En gåva eller förmåga du har. Hoppas du fortsätter att odla den.
Skicka en kommentar