Apropå hundar, på väg ner till butiken efter kvällen scraps, under Leith-skymningens rosa marmorblock, passerar vi en kvinnan som ställt ifrån sig sin håriga leopardskinnsväska på en av jakey-bänkarna mitt emellan spårvagnsarbetets igengallrade hål och den inmurade 5-kvadratmetersparken. Desperat lutar hon sig mot den knähöga muren och ropar på sin hund. Hela det äggformade mellangärdet dallrar av frustration över byxorna i skinnimitation. Hennes läppar, målade med konturerande penna som illa matchar den glansiga pastellrosa färgen, likt två streck över den sneda tandraden. "You get here now, 'ere me, NOW boy, NOW." Och de klolika rödrosa plastnaglarna hamrar mot stenen. Kylan har fått hennes händer att anta en marmorerat lila ton. Hon fortsätter tala till byrackan och stirra ned mot sin ankel när hon ögonblicket senare reser sig och rör sig tillbaka till det lämnade bagaget på träbänken. "Heel." "Heel I said."
Det finns ingen hund. Men bör tilläggas, vanföreställningen är vältämjd. "You heel." "Steady now." "That's my boy."
Det finns ingen hund. Men bör tilläggas, vanföreställningen är vältämjd. "You heel." "Steady now." "That's my boy."
5 kommentarer:
Det sägs att vi lever i vanföreställningen att fler bryr sig om oss och tänker på oss än det gör i verkligheten.
Vem glor du på? Är det ett uttryck av ensamhet eller vanföreställning?
Kanske har kvinnan, som du så träffande beskriver, insiktsfullt valt en hund som ledsagare genom livet. Verkade hon ensam? Noterade hon över huvud taget att du glodde?
Niklas, jag tror att du har helt rätt. Och nej, hon varken föreföll ensam eller ens såg mig passera. Det fascinerar mig också den totala kontroll som kan upprätthållas över något som av andra ses som ett tecken på kontrollöshet. Alas en osynlig hund att tämja.
Tack för kommentaren. Dina funderingar är alltid väldigt intressanta.
Läst och funderat. Återkommer. A-M
Hur många av oss har inte fantasier/ vanföreställningar som vi inte släpper ut till allmänt beskådande? Som vi noga döljer och vårdar. Vi är kanske inte så olika som vi tror. Det är en smal gräns mellan klok och galen.
AM - återkom du.
Kersti - Verkligen. Lägg till alla vanföreställningar vi är lyckligt omedvetna om. P, J's mammas, sista ord var för övrigt catch the peroxide, its coming in the undercurrents. Blekningmedlet måste ha flytit runt i rummet. Hon blev riktigt irriterad på att ingen kunde plocka upp den satans flaskan åt henne.
Skicka en kommentar