BERKELEY

Leith Walk är palimpsest av reklamplancher som med den naiva och omodernt direkta slogan, I love Leith, samt en serie leende lokalcelebriteter, som ska undanböja blickarna från de mindre älskvärda uppgrävda hålen utmed promenaden, samt de allt mer påträngande uttömda och igenbommade butikerna som ökar i antal ju närmare Leiths fot vi når. Vädret håller på att vända och vinden hamrar mot kartongskyltarna och örfilar flanörer med nävar grus som rivits ur byggarbetarnas temporära abysser. Inte ens den cigarett jag hastigt avverkar halvvägs hemåt erbjuder något större nöje. Och då har jag ändå dagen till ära köpt ett paket Berkeley, att skingra ännu en dags fanskap med, eftersom detta allt sedan jag gjorde en liten blid finskas bekantskap har kommit att bli revoltens krematoriska njutning. Hon svor aldrig men rökte oavbrutet och, minns jag, luktade av den märkliga blandningen av tokak och nötkreatur, den sistnämnda en följd av hennes faiblesse för skinnkläder som hon köpte second hand och bar året runt. Till saken hör att K rökte enbart Berkeley eftersom uttalet på släpig finska påminde om hennes modersmåls ord för jävlar, perkelä. A package of Perkelä brukade hon säga och flina och kassörskan stirrade oförstående på henne. Varför hon behövde en ursäkt att svära över visste ingen, men det fanns få ord hon uttalade med samma rebelliska intensitet.
Kanske är det därför nämnda cigarett får symboliska kvaliteer. Inte ens motståndskraften, inte ens denna lilla olat, erbjuder framgångar vad gäller tacklandet av fredagen. Stormen halshugger genast askpelaren och det begynnande regnet kväser elden, den bokstavliga såväl som den symboliska. Jag skyndar mig dubbelvikt hem med handen över ögonen och blicken saxande över den fläckiga gatstenen, viskande svordomar som knappast kan jämföras med Berkeley's snälla double entendre.

Foto, återigen Shorpy.