MELANKOTOPIA

Eftersom inget händer mig annat än den dagliga eskapistiska kulturkonsumtionen, idag Burns, Sorokin, sedan tolv-radion, rattande mellan ...no immediate threat..., knaster, the Health Protection Agency has now announced..., shrhhs, believed to be a mild strain not unlike..., eep, So is it advicable to wear protective face masks?..., knaster, ...the paranoia..., shrshrashrs, ...man accused of dissecting and eating another man has gone on trial in central G... så begrundar jag vädret: Idag sträcker sig en grå linje över Fife ur vilken molnen reser likt enorma bergsmassiv. Regnet är lätt. I själva verket ser vi det inte falla utan följer nedslagspunkterna i pölarna på taket intill, mönstret av cirklar som vidgas om varandra och de bedgrägliga pareidoliska ansikten som blinkar och försvinner. Jag antar att det är en sorts överlevnadsreflex, förmågan att skapa ansikten ur i stort sett vad som helst. Att låta en etablerad inre ordning appliceras på kaos. Så hänger ändlösa ansikten tryckta mot glasrutan med darrande vattenfyllda ögon. Och än fler gestalter grinar utdragna över den marmorerad köksskivan. Och kaffesumpen är vältalig. Vem behöver sällskap med denna mångfald av kamrater. Radion puttrar, ...a short checklist for businesses on swine..., ...dealing with this outbreak..., admitted to Scottish hospital after returning from a holiday in Mexico..., ...fear...