Jag drömmer att P's bortgång blivit en game show i teve. Den typ av amerikanska spelprogram med svepande kameror och gräll belysning i vilken samtliga meningar yttras med shakespeariskt allvar som genast dränks i inspelade applåder. De smattrande trumvirvlarna i otakt med hjärtats ratatamratatam. Orkestrerat av en av dessa väloljade äldre män vars åldrande stannats upp, rynkfri orange hud, med porer likt de mjuka relieferna i ett apelsinskal. Jag minns inte frågorna, endast den stilla oron över svarslösheten. Som om okunskap är det absoluta beviset på känslolöshet. Och den tysta åskådarläktarens blekblå skuggor skrutiniserande ansiktsuttrycken med sina oh's and ah's. Feta kvinnor som reste sina våglika kroppar ur de små sätena och hamrade sina indignerade pekfingrar genom den tjocka studioluften och vädrade sin spontana ad hominem argument.
Å andra sidan har den upprotade tiden efter bortgångar i mitt liv alltid burit likheter med rättegångar. I P's hus lyssnar jag på A som går igenom familjemedlemmarnas samlade orätter medan J går runt med kameran och dokumenterar rum efter rum, de hoprullade kläderna i garderoberna och byrålådornas handdukar, maten i skafferiet. Och som om sorgen gör det möjligt att släppa lös samtliga känslor, som om den rättfärdigar anklagelser av de mest absurda slag och som om den kräver en perfekt balans mellan deltagarna, är det plötsligt möjligt att tala om varandra utan vedertagen social kutym. Det rättvisa arvet diskuteras oupphörligen i förhållande till samtliga familjemedlemmars lidanden. Vem har uppoffrat sig hur, vem har saknat mest, vem har åstakommit minst, vem har älskats mest, vem sörjer minst, vem har axlat vilken börda, vem är vansinnigast, vem har tagit hand om vem. Den gemensamma historien upp till detta ögonblick plötsligt knappast mer än en martyrisk födslobörda, oken kan rabblas i sömnen, liksom de andras illusiva förmögenheter, emotionella så väl som bokstavliga.
Huset börjar allt mer likna en kuliss med sitt upprotade möblemang, halvtömda rum och strippade väggar. Färgburkar på tidningspapper och stegar likt galler mot fönsterkarmarna. På P's soffbord, som J brukade ligga under som barn, och vars mått han ännu minns förstorade med ett barns krympta händer, ligger arbetarnas lata kost, chocklad, öl och chipspåsar. När N anländer scannar hon rummen efter stulen memorabilia. Hennes ögon är vilda och påslika. Så R tog bokhyllan? Båda bokhyllorna minsann? J vill ha stolen?
Å andra sidan har den upprotade tiden efter bortgångar i mitt liv alltid burit likheter med rättegångar. I P's hus lyssnar jag på A som går igenom familjemedlemmarnas samlade orätter medan J går runt med kameran och dokumenterar rum efter rum, de hoprullade kläderna i garderoberna och byrålådornas handdukar, maten i skafferiet. Och som om sorgen gör det möjligt att släppa lös samtliga känslor, som om den rättfärdigar anklagelser av de mest absurda slag och som om den kräver en perfekt balans mellan deltagarna, är det plötsligt möjligt att tala om varandra utan vedertagen social kutym. Det rättvisa arvet diskuteras oupphörligen i förhållande till samtliga familjemedlemmars lidanden. Vem har uppoffrat sig hur, vem har saknat mest, vem har åstakommit minst, vem har älskats mest, vem sörjer minst, vem har axlat vilken börda, vem är vansinnigast, vem har tagit hand om vem. Den gemensamma historien upp till detta ögonblick plötsligt knappast mer än en martyrisk födslobörda, oken kan rabblas i sömnen, liksom de andras illusiva förmögenheter, emotionella så väl som bokstavliga.
Huset börjar allt mer likna en kuliss med sitt upprotade möblemang, halvtömda rum och strippade väggar. Färgburkar på tidningspapper och stegar likt galler mot fönsterkarmarna. På P's soffbord, som J brukade ligga under som barn, och vars mått han ännu minns förstorade med ett barns krympta händer, ligger arbetarnas lata kost, chocklad, öl och chipspåsar. När N anländer scannar hon rummen efter stulen memorabilia. Hennes ögon är vilda och påslika. Så R tog bokhyllan? Båda bokhyllorna minsann? J vill ha stolen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar