KRÄK EMELLAN

Min oräddhet vad gäller totala främlingar kontrasterar starkt mot min sociala fobi. Den inlärda skeptisismen mot okända enheter har, inser jag, ersatts av en slags hundlik ömhet för desamma. Vi kan likna det vid en pudels koketta entusiasm när den spårar hunddoft i ett mänskligt byxben. Ett slags misstolkat frändesskap. Mer än något annat är det tacksamhet. Och en slags privat stolthet över hur vältämjd jag uppenbarligen förefaller, lilla byrackan, som sitter, skäller och visar tassen på givet kommando. Min briljans vad gäller denna typ av deipnosofism förvånar mig. Jag låter mig tacksamt bjudas på vad, halfpint, och röker gärna, när erbjuden, whatshisnames, nyköpta Lucky Strikes som han tänder åt mig med skakande fingrar i den förbannade majkylan. Läderjackan smattrar mot ryggen i vinden. Askan reser sig likt en hägrande pelare i vinden innan faller samman och rullar ned för kaféets träbord och landar i våra knän. Han plockar upp sin lilla kamera och börjar visa porträtt på sin moder, en liten mjuk kvinna vars lavenderfärgade tröja får henne att smälta samman med den urblekta rhododendhron busken i The Royal Botanical Gardens. Och sedan han själv, med lucky'n i mungipan, likt ett berg mot samma spröda buske. Därefter bläddrar han upp sina målningar, hårt tecknade porträtt med den ryska revolutionskonstens hårda rena linjer och Bacon'sk palett, hud tecknat med skrikande blekblått, askgrått och mossgrönt. Ansikten som påminner om dödsmasker och ett svartvitt porträtt av den bortgångna Goody ur vars spröda linjer han skissat ut det nästan geometriska skallbenet. Han är vad kulturhistorien älskar att referera till som den konstnärlige vilden, en svetsare och diskare med en åttioårings händer, vita och flisiga likt sandpapper, med de karvade såren likt torra sågmärken i en stock; detergent, förklarar han kort. Halfpinten glider ned som en istapp. Efter en halvtimme kallar han mig Jo med naturlig familiaritet. Vi samtalar om konsten, en alltid lika tacksam diskussion, och hans ögon lyser av barnslig tacksamhet när jag kallar honom konstnär. I gengäld kallar han mig författare, vilket jag med genuin ödmjukhet förnekar, även om engelskans ord lyckligt nog har en betydelse som kan tolkas, i all enkelhet, som skribent, en term jag med bekvämhet accepterar.

Foto: Shorpy.