När jag var tio byggde jag en miniatyr av mitt barndomshem av ett målat träblock, kartong, ståltråd, papper och plastpärlor. Jag minns minatyren bättre än jag minns mitt eget hem, vilket är symptomatiskt. Det korrugerade plåttaket på sophuset var ersatt av svart kartong. Staketet, en mur av cylindriska plastpärlor limmade intill och på varandra. Buskagen tvådimentionella fasader i konturklippt papper tecknad i fuktig tusch. Min moders siluett hängde i köksfönstret på tredje våningen, rök reste sig ur pizzerians gallerförsedda köksrutor, jag stod i dörren, en förvriden liten centerpiece, min bror på plåttaket med armarna mot trädets nedre gren, det gula håret likt en gloria runt det klotrunda huvudet, och min yngre bror på gruset nedanför, pappas gängliga gestalt vid grinden, djur tecknade med tusch i market, katterna, grannens tax, gatlyktan och syrenen. Det finns en speciell klarhet som endast uppstår i minatyren, en överblickbar kontroll som föder en känsla av på en gång sentimentalitet och makt.
Den förminskade kopian besitter en nästan religiös mystik med sitt löfte om en oändlig droste effekt. Det avskärmade innanförskapet, ett hus i ett hus i ett hus, ad nauseum, får minityren att i sin tur krympa världen, att bokstavligen göra detta enda hus till ett universum, ett självtillräckligt center. Dockhusets största spänning ligger förståss i dess avsaknad av ett utanför, ett utanför som istället ersatts av ytterligare ett vertigoöst innanför, och ytterligare ett. Den ideala miniatyren innehåller i sin tur sin egen miniatyr. Nostalgin föds i dessa likheter med barnets hermetiska värld. Dockhuset är sitt eget centrum. En naiv spegel som karaktäriseras av lilliutiansk perfektion, orubblig permanens, materialism, och ytterst en sorts trancendental fullkomlighet. I miniatyren upphör tiden. Och dess förenklade tablåer manifesterar en värld utan grovhet, utan fulhet, utan moraliska oförsvarbarheter, en bräcklig permanens som det senare livet aldrig kommer erbjuda.
Bilden är för övrigt från The Times artikel och bildserie (ursprungligen från en väldigt intressant utställning här) kring tidig rättsmedicin. Självmordsscenen utgör ett av 18 brottsdioraman av Frances Glessner Lee producerade på 40 och 50-talet som övningar att analysera för studenter i forensics. Erle Stanley Gardner, författare till Perry Mason deckarna, sa om Lee's brottsscener: "A person studying these models can learn more about circumstantial evidence in an hour than he could learn in months of abstract study."
Den förminskade kopian besitter en nästan religiös mystik med sitt löfte om en oändlig droste effekt. Det avskärmade innanförskapet, ett hus i ett hus i ett hus, ad nauseum, får minityren att i sin tur krympa världen, att bokstavligen göra detta enda hus till ett universum, ett självtillräckligt center. Dockhusets största spänning ligger förståss i dess avsaknad av ett utanför, ett utanför som istället ersatts av ytterligare ett vertigoöst innanför, och ytterligare ett. Den ideala miniatyren innehåller i sin tur sin egen miniatyr. Nostalgin föds i dessa likheter med barnets hermetiska värld. Dockhuset är sitt eget centrum. En naiv spegel som karaktäriseras av lilliutiansk perfektion, orubblig permanens, materialism, och ytterst en sorts trancendental fullkomlighet. I miniatyren upphör tiden. Och dess förenklade tablåer manifesterar en värld utan grovhet, utan fulhet, utan moraliska oförsvarbarheter, en bräcklig permanens som det senare livet aldrig kommer erbjuda.
Bilden är för övrigt från The Times artikel och bildserie (ursprungligen från en väldigt intressant utställning här) kring tidig rättsmedicin. Självmordsscenen utgör ett av 18 brottsdioraman av Frances Glessner Lee producerade på 40 och 50-talet som övningar att analysera för studenter i forensics. Erle Stanley Gardner, författare till Perry Mason deckarna, sa om Lee's brottsscener: "A person studying these models can learn more about circumstantial evidence in an hour than he could learn in months of abstract study."
4 kommentarer:
Titta gärna på Ted Bergmans fina modell av 221b Baker Street. På sidan finns även länkat till utomordentliga guider till bilderna.
http://goto.glocalnet.net/tedbe/sh/b.html
Helt fantastiskt! Jag gillar särskilt den suggestiva handen som återspeglas i den lilla spegeln i rum 21. Sådär utan skala förefaller ju rummen nästan skrämmande verkliga.
Detaljerna är enastående, elefantfoten med paraplyer, och toasten på bordet, och förstoringsglaset över tidningen. En favorit är den hopkramade pappersbiten i salongen, denna så arrangerade och kontrollerade förevigade oordning som endast miniatyren uppvisar.
Och lika fascinerande är det att läsa i guiderna om hur varje föremål är framtaget. De mest otänkbara material och grundkomponenter har använts för att skapa dessa miniatyrer.
Jag ryser av det du skriver. Befryser miniatyren. Älskar dig och din förmåga att gestalta något jag också upplevt. Ros! En, två och tre! Ett helt fång. Mamma
Skicka en kommentar