Köket förfaller. Det är märkligt hur det tidiga stadiet av förruttnelse över köksbänken drar ut färgerna i objekten. Hur de rynkiga morotsstubbarna har konturerats i brandrött medan gårdagens halvätna måltid glaserats i en obskyr palett. Det stelnade riset har gått från vitt till antikt guld, tomaterna har mognat i blodrött, och stekens nedskurna fettstrimmor som tidigare haft en rökvit nyans har slagit över i senapsbrunt. Disken uppradad glas för glas, kopp för kopp över bordet, placerat där det tömts och lämnats. Kaffets trådsmala linje markerad i frukostkoppen, grumlade vattenglas, eftermiddagskaffets mjölkskum likt en mjuk svampväxt över porslinet, och så kvällstets sega bruna säck i J's emaljkopp. Jag upptäcker att någon druckit ur min kopp, en kvinnas feta läppstiftsmärke i plommonlila, likt en ofärdig oval över den monochroma porslinskopp min mor sänt över. Av någon anledning drar jag mig till minnes de upplösta raderna ur en sång min bror brukade sjunga, donchika, donchika, donchika for good. De egentliga raderna är försumbara men detta barnsliga mantra, donchika, förblev en sorts naiv hyllning till vuxenskapet, ett försök att fylla igen ett hål vi ännu inte upptäckt. Numer är hålet väl kartlagt, däremot saknas både spade och sand.
4 kommentarer:
Kanske jag. A-M
Nej, men det är ändå ganska oväsentligt. Jag experimenterar med mina fulare sidor. I slutändan är väl de mer intressanta. Igår således: svartsjuka och avund. Jag skulle kunna beta av dödssynderna på en vecka.
Jag tror det kan vara nyttigt, vilka åkommor kan inte förträngda känslor orsaka? /A
Beta av dem - jag älskar dödsyndernas berättelser. A-m
Skicka en kommentar