fredag 12 juni 2009

RUNA

O my Luve's like a red, red rose,
That's newly sprung in June:
O my Luve's like the melodie,
That's sweetly play'd in tune.

As fair art thou, my bonie lass,
So deep in luve am I;
And I will luve thee still, my dear,
Till a' the seas gang dry.

Det är först påväg ned från Carlton Hill som vi upptäcker stenen efter att ha legat likt två utslagna hundar i det torra gräset på en av klipphällarna med solen pryglande ryggarna i timmar, utbytandes sega våta kyssar och drickandes de uppvärmda flaskor root beer som J släpat upp. På väg ner tycks solen ha fått hela kullen att stanna upp, som om tiden slutat röra sig, och gräset orubbligt sträcker sig lik en spikmatta över den torra grå sanden. Vi stannar av en slump vid det enorma runda stenblock från vilket stadens södra miniatyrer och de gapande gaddarna i the Crags vulkaniska klippor blir synliga. J stirrar ut över hustaken. Och jag blir ståendes stirrande på stenhjulet mot vilket han lutar sig. Jag mår illa. Det känns som om någon kärnar njurarna mot varandra, tvinnar tarmarna.
-Are you kidding me? säger jag.
-What?
Någon har ristat hans namn i stenen. Inte i penna, utan i ett par centimenter djupa runor. Någon har karvat hans namn in i granitblocket och sedan fyllt i de styltiga bokstäverna med orange krita. De jävla runorna brinner likt eld i solen.
-You didn't know about this?
-What?
-For fucksake Jim, it's your name. It's your name.
Han flinar. Hukar sig ner.
-Yeah, your right.
-I don't get it.
Han kramar om min hand.
-Thats so bizarre.
-Who would go up Carlton Hill and carve your name into a stone.
-How would I know. Its not my name they've carved in though, is it?
-Its your name.
-It's a common name. I don't even spell it like that.
Vi stirrar på stenen. Det måste ha tagit dem timmar. Inget mer, bara namnet och det bizarra men träffande epitetet Slim. J skrattar.
-It'll be some girl.
-I don't like it.
Skinnjackan bränner likt ett upphettat järn mot halsen.
-It'll be that other woman.
-Stop it.
-It's not my name, silly.
-Who's name is it then, who's called that?
-It must have taken them hours.
Han böjer sig ner och fingrar över stenen. JIM.
-How did they do that?
-It's your name, surname and everything.
-Lets go.
-No.
-No, lets go. Its just someones name. Its not my name ok? It's just similar.
-It's just a coincidence.
-Off course it is just a coincidence.
Jag stirrar på namnet. Det är som en påminnelse. Som ett tecken.
Vandringen nedåt är dämpad. J småpratar oroligt. Våra fötter slår upp den torra sanden. Den reser som demonisk röd rök med våra steg. Vi tar avsked vid Waterloo place.
-It's just odd, säger J. There is no girl. You know that don't you. No one would carve my name in a stone. Not that name. Not my mother's name.
-Off course not.
-Don't think about it, dear.
-It's just a stupid stone.
Han kysser mig på pannan.
-That's my doll.

(Dikt av den enda skottska barden, gamle Burns.)

3 kommentarer:

annemarie sa...

Jag är här och läser. A-M

Kersti sa...

Jag också.

J sa...

Tack ni båda.