söndag 28 juni 2009

HORROR VACUI

Dimman är här igen och äter sig bitvis in i vyn likt med tröttlös letheisk hunger. Först dränks Fife i denna mjuka vithet. Sedan hustaken i Canonmills, tegelsten för tegelsten, och därefter slutet av vår gata. Den absoluta vitheten kryper upp över kullerstenen, slukar decimeter efter decimeter, tills hon slickar tungan mot fönstret i sovrummet och själva glaset smälter mot kyssen och upphetsat rinner ned över fönsterbläcket.
I madrassen avtecknar sig det som rest sig och lämnat rummet. Den mjuka konturen av den inverterade gästen i det vita lakanet. Också den egna kroppen tycks tillfälligt definieras av detta dräpande icke-vara. Magen kvidande i av rädsla för tomheten.
Vid middagstid slås hungerns eklektiska meny upp inför det blinda vita kvällsbesöket. Den giriga gästen pressande sitt ändlösa gap mot rutan, salivet drypande mot glaset. Vitt bröd, vit ost och vitt te. Vita väggar, vit vy, vitt porslin mot vit panna i badrummet. Blanka sidor. Fler blanka sidor.
Och när så mörkret långsamt spär ut den feta vita gourmanden, i en serie platta toner, från askgrått, till asfalt, lägger jag mig trotsigt på sängen och målar upp de mest överlastade scener i färg jag kan föreställa mig. Ändlösa massor av miniatyriska figurer i kulörta kostymer, plåttriga blomstermönster, organiskt slingrande lövverk och kaleidoskopiska ornament i övermättade färger.

2 kommentarer:

annemarie sa...

Nu har jag läst alla dina inlägg. Så glad jag känner mig. Att det fanns en jag missat och kunde läsa ikapp denna morgon. Mamma

J sa...

Ja, det bästa med att vara borta är att komma hem.