HEALTH AND SAFETY

Jag ser på en film om olycksförebyggande upptäcker att den procentuellt mest dödliga olyckan är att falla. En man fastspänd i en maskin mäter ut olika ytors riskfaktor. Han hänger uppspänd i linor och går med olika hastighet upp ett par meters vinklad yta täckt med olika mattor, plast, sten, marmor. Ibland halkar han och linorna balanserar rasslande upp honom halvvägs genom fallet, smattrande mot metallställningen gungar han över sina mattor. Det liknar en sorts modern fabel, med någon predikande stans att avsluta, din rädsla är din enda kätting. Eller också en typ av studentikost moraliskt conundrum, behöver vi skyddas från oss själva? Skyddar kedjorna oss från världen, eller världen från oss? Men mannen bara skrattar. Get me down from here Tom! Och Tom hyskar löst hans gungande kött. Vart vore världen utan Tom?
I själva verket, iolyckskalkylen måste räknas in det faktum att vi behandlar katastrofer med en nästan fåfäng skepsis. Vi vill inte verka löjliga. Senare i programmet balanserar man i en serie testsituationer eventuell/faktisk fara mot gruppsituationernas sociala trycke. Den möjliga sociala katastrofen visar sig vara långt mer skrämmande än den faktiska katastrofen:

Test 1 placerar testperson A ensam i ett rum. Hon instrueras att fylla i en serie papper. Halvvägs genom uppgiften pumpar man in brandrök genom en ventil. A skruvar på sig. Lägger ned pappren och stirrar sig om. Efter någon minut reser hon sig och går ut och meddelar personalen att det verkar brinna i rummet.

Test 2 placerar testperson B i ett rum med sex andra. De instrueras att fylla i en serie papper under tystnad. B är den enda verkliga testpersonen, övriga sex medverkande är skådespelare. Halvvägs genom uppgiften pumpar man in brandrök genom en ventil. B skruvar på sig. Lutar papprena mot bordet och studerar de andra närvarande som ignorerar röken, böjda över sina papper. B skruvar på sig. Rummet fylls långsamt med rök. Efter ett ögonblick blir det allt svårare att se. B skruvar på sig. Testet avbryts av de överseende. På frågan varför B inte rörde sig trots den möjliga brandfaran, skakar hon skrattande på huvudet, Dunno.

I själva verket är katastrofen så omöjlig att förutse att också när den sker förefaller den overklig. Men vi försöker. Jag minns när de brukade komma in i bokhandeln, statens säkerhetsinspektörer med sina plastpass runt halsen, en fet medelklasskvinna med manlig röst som petade på mattkanterna med tåspetsen av skon och raspande med pennan mot blocket utan ett ord mätte upp riskerna vi presenterade. Hon hade en tanig ung man med finnigt ansikte i släptåg, pojken lyfte upp brandsläckarna åt henne, hjälpte henne känna på hyllplanen och öppnade dörrarna. Hade vi någon bok där vi skrev ned alla olyckor? Vi har inte haft några olyckor. Men hade vi en bok där vi skrev ned dem? Vi skakade på huvudet. Det fanns inga olyckor att skriva ned. Hon förklarade artigt att vi aldrig skulle kunna få godkänt utan en bok att anteckna olyckor i.
D skrev ett protestbrev till staten i vilket han tackade dem för deras erbjudande om ett evigt liv, men artigt påpekade att han inte tillfrågats om sin inställning i frågan, livet var redan på tok för långt, han skulle tacksamt ta emot ytterligare tio år, men därefter, därefter var det nog dags att dö. Tids nog alltså, fallet. Jag antar att vi alla hänger där, uppspända i luften, tills gamle Tom kommer och klipper ned oss.