Kanske är det för att vi i själva verket inte alls passar in som känslan av samhörighet ibland är så överväldigande stark. För att umgängets väsenskildhet får var mellanmänsklig tangent att förefalla en framgång, en prestation. I taxin hem samtalar vi om spårvagnen och liksom alla goda edinburghare klagar vi byggets planering och de patetiskt ankrade vagnarna på Princess Street som stått orörliga likt en transportens antites sedan bygget påbörjades för allt för många år sedan. Och när han lutar sig mot rutan, och de tomma nattgatorna spiller ut mot de gula lyktorna, och frågar "do you think we'll ever see those trams, pal?" och jag skakar på huvudet och flinar "oh ay, I doubt it" så känner jag en plötslig fåfäng tillhörighet, en barnslig stolthet i mitt lokala kunnande och min sömlösa transformation. Han kan inte se mig. För ett ögonblick har han misstagit mig för någon annan. Innan han släpper av mig ger jag honom rikligt med dricks. Jag vill gärna betala min skuld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar