Ibland om nätterna kan jag vakna av att han står i dörren. Var gång han kommer in i lägenheten kan jag höra hans steg genom hallen. Det frasande ljudet av otvättat tyg. Han stannar alltid vid min dörr, ljudlös och skugglös i mörkret, med händerna på sängkarmen. Han mörka rock likt glödande kol i ljuset från gatan. Vi delar detta nattliga kompanjonskap. Därför har jag tagit för vana att lämna dörren vidöppen när jag går till sängs.
1 kommentar:
Läst/A-M
Skicka en kommentar