Edinburgh's befolkning åldras inte. Den förgås. Eller förtärs. Men den förblir ung också medan den dör. Ibland undrar jag om vi är generationen av förtappade. Jag föreställer mig den här staden som en stad fylld av barn. Små plumpa kroppar som krälar runt över dansgolven och sitter utmed trottoarerna och äter sina chips med fingertopparna. Smutsiga osnutna barn som som kramar om varandra med stumpiga armar och våta kyssar söta av intorkat socker och fruktjos. De klumpiga stegen hos de spädbarnslika packen, med deras sköra gräddvita hud, packad i segment av fett pudrade med kalk, som skavande ger dem dess framåtlutade ostadiga hållning, som vore lemmarna gjorda för något annat än rörelse. De färgade babyhåren som glesnar över skalpen och den mjölk-fläckigt vita hudens rundhet tecknad med klumpigt rouge och kladdig ögonpenna över de tunna genomskinliga ögonfransarna. De magkorta topparna som glipar över de uppsvällda barnbukarna. Och den perspektivlöshet med vilken denna generation sträcker sina krympta ovuxna kroppar, på tå, för att nå kassadisken med de plumpa fingrarna knappt slutna kring de enorma mynten. Och deras barnsliga excess, deras ändlösa nätter, avgrundslösa lotofagi, och akataleptiska affektioner. Och ibland om nätterna, under de vita lakanen, detta lilla kvävda utrop: Mamma!
2 kommentarer:
En dag kommer det en generation som kan gå med oförlorade, ickevilsna, rakryggade och ärevördiga. Som de ska sticka ut, som de ska bli oförstådda av sin samtid.
I övrigt vill jag bara säga att jag uppskattar dina betraktelser.
Tack unge man. Jag vet inte heller om det är en generation jag efterlängtar eller fruktar.
Skicka en kommentar