Feta flugor har bosatt sig i köket. J säger att något måste ha dött under golvplankorna. De loja insekterna tycks falla, snarare än flyga genom rummet, och landar likt tungt damm över mina skuldror och kan borstas bort med fingertopparna men blir likväl hängande i det röda kjolstyget över knät och surrar likt miniatyriska automata var urverk sakta vevar ner och stannar upp. Deras kroppar påminner om kåda, blanka och sega, som om de flutit ut ur trät i väggarna, och tagit form ur intet, likt trancendentala skepnader, gastar. Jag antar att det är sensommaren. Detta nästan orgiastiska delirium som smittar den döende världen. De framtidslösa insekterna hamrar ursinnigt mot lampans glaskupa över oss. Vi öppnar fönstren och vädrar ut rummen, släpper in det tunga vemod som redan släpar sig fram över gatorna, det grå molnverk som vevas upp över himlen och den fuktiga luft av falla löv, av förruttnelse och gröda, med vilken gatorna aromatiserats.
J berättar att han varit ute i Preswick och träffat H's farfar var ruttnande sår behandats med en form av maskar som ätit den döda vävnaden men lämnat det friska köttet orört och således helat honom. Jag antar att det är denna naturens dubbla karaktär som berör mig. Den fysiska skillnaden som de två tillstånden utgör. Våren. Hösten.
I nyheterna läser jag om en man vars tå börjat ruttna. En natt kommer han hem berusad och slocknar barfota i köksoffan. När han vaknar har hans jack russell gnagt av hans redan halvt upplösta hallux. Den tunna madrassen badar i blod. Terrierns aptit har räddat hans liv visar det sig på sjukhuset där man amputerar den efterlämnade stumpen, eftersom det döda köttet snart skulle lett till blodförgiftning. Djuret har omeddelbart känt igen den del av sin ägares kropp som slutat vara just kropp och blivit enbart kött.
Och så tycks tillstånden nu så otvivelaktigt utpräglade och samtidigt så instinktivt outtalade. Hösten ligger som en hand mot axeln när vi slår upp dörren. Och ensamheten likt en spark i magen när vi vaknar om morgnarna, så konturlösa i frånvaron av en annan kropp att våra mjuka skinn tycks flyta ut över täcket och dunsta från lakanen.
J berättar att han varit ute i Preswick och träffat H's farfar var ruttnande sår behandats med en form av maskar som ätit den döda vävnaden men lämnat det friska köttet orört och således helat honom. Jag antar att det är denna naturens dubbla karaktär som berör mig. Den fysiska skillnaden som de två tillstånden utgör. Våren. Hösten.
I nyheterna läser jag om en man vars tå börjat ruttna. En natt kommer han hem berusad och slocknar barfota i köksoffan. När han vaknar har hans jack russell gnagt av hans redan halvt upplösta hallux. Den tunna madrassen badar i blod. Terrierns aptit har räddat hans liv visar det sig på sjukhuset där man amputerar den efterlämnade stumpen, eftersom det döda köttet snart skulle lett till blodförgiftning. Djuret har omeddelbart känt igen den del av sin ägares kropp som slutat vara just kropp och blivit enbart kött.
Och så tycks tillstånden nu så otvivelaktigt utpräglade och samtidigt så instinktivt outtalade. Hösten ligger som en hand mot axeln när vi slår upp dörren. Och ensamheten likt en spark i magen när vi vaknar om morgnarna, så konturlösa i frånvaron av en annan kropp att våra mjuka skinn tycks flyta ut över täcket och dunsta från lakanen.
2 kommentarer:
Puss och kram. Älskar dina ord.
Ay, tack.
Skicka en kommentar