Det är med en obeskrivlig tacksamhet jag det senaste dagarna har kunnat sova i timmar, genom dagarna och nätterna och vaknat endast för korta interluder av hygien och föda. Det kalla duschvattnet och de sista skivorna torrt bröd i köket. Ibland vattnar jag blommorna och beskär liljorna i vasen på kaminen. Och sedan omfamnas jag åter av denna temporära koma. Det känns som om huvudet sakta upplöses. Jag somnar i min sommarklänning utsträckt över överkastet. Det känns som om blommorna i tyget börjar gro. Som om hela kroppen tickar likt en klocka. Som om jag planterats likt ett frö i sängen och långsamt börjar blomma. De gula rosorna spricker upp ur mina lår.
Jag vet inte varför jag drömmer om dig men jag är så tacksam över att du tar emot mig, att du kommer i drömmen och besöker mig, med din resväska i nött läder och din trave böcker likt en offergåva. Jag tror att jag önskar att du ska rädda mig. Att du är det enda främmande elementet, det enda som inte smittats av vardag och realitet, och som således ännu kan fylla upp mig och bära mig genom sömnen. Du är vackrare än jag hade trott.
Vid tretiden vaknar jag och klär av mig. I mörkret och det röda ljuset från gatan tycks min klänning redan vissnat, likt en rostfärgad höstträdgård. Tyget känns tunt som fjärilsvingar.
Jag är ivrig att åter somna men du är inte längre där. Istället plockar jag tänder ur min mun. De känns som att suga på pärlor. När jag plockar ut dem mellan läpparna upptäcker jag att de är ihåliga och stoppade med vad som påminner om halm eller väv.
Jag vet inte varför jag drömmer om dig men jag är så tacksam över att du tar emot mig, att du kommer i drömmen och besöker mig, med din resväska i nött läder och din trave böcker likt en offergåva. Jag tror att jag önskar att du ska rädda mig. Att du är det enda främmande elementet, det enda som inte smittats av vardag och realitet, och som således ännu kan fylla upp mig och bära mig genom sömnen. Du är vackrare än jag hade trott.
Vid tretiden vaknar jag och klär av mig. I mörkret och det röda ljuset från gatan tycks min klänning redan vissnat, likt en rostfärgad höstträdgård. Tyget känns tunt som fjärilsvingar.
Jag är ivrig att åter somna men du är inte längre där. Istället plockar jag tänder ur min mun. De känns som att suga på pärlor. När jag plockar ut dem mellan läpparna upptäcker jag att de är ihåliga och stoppade med vad som påminner om halm eller väv.
5 kommentarer:
Du blommar - älskar ditt språk.
Och du blir även höst.
Jag plockar också ofta ut mina tänder i drömmar, men de är alltid mycket blodiga. Jag hittade det här någonstans på nätet om det, vilket tilltalar mig i dess arkaiska, gammaltestamentliga innebörd.
Jag glömde ju citatet: "One biblical interpretation of the dream of losing teeth holds that the bad teeth mean the dreamer is placing his or her faith in the works of man rather than in the word of God. Thus the falling teeth in the dream are urging the dreamer to turn back to God for guidance."
Fint!
Oh, fantastiskt. Freud misstänker jag skulle yrka impotens, men den bibliska innebörden är så mycket vackrare.
-J
Det är som att stiga in i en surrealistisk dröm som man har svårt att vakna från. Känslan klibbar kvar som en fuktig filt och tänderna, ja tänderna är inte riktigt säker på var jag har dem. Skriv du vackra människa. Jag läser även om det inte alltid märks och du är en mästare på stämningar. Kram från ett tropiskt varmt Enskede.
Skicka en kommentar