Redan som barn upplevde jag en märklig fascination inför smärtan. Om vinternätterna, sedan huset tystnat och skuggorna, likt våta fläckar, blödde ut över tapeten, brukade jag lägga täcket vid fotändan av sängen och ligga blottlagd på madrassen och frysa. Ibland kröp jag ihop i fosterställning och inbillade mig att jag lämnats i en skog. Att kylan omfamnade mig genom jordgolvet. Och vargarna rörde sig runt omkring mig.
3 kommentarer:
Men det finns en mantel som omsluter dig nu.
Jag har läst.
Skicka en kommentar