måndag 13 oktober 2008

KROPPSDELAR

I en av byrålådorna i J's pappas hus finns en inramad bit tapet. Pappret är fläckat och de bruna, gröna och guldfärgade mönstret tycks ha kommit till liv och långsamt ätit sig in pappret. Enligt den privata legenden är det en bit av Napoleon's ökända tapet, den tapeten som satte ett så oväntat slut på denne storslagne man på St Helena. Fransmannen liksom så många andra på sjutton och artonhundratalet, avliden i Gosio's sjukdom, efter den italienske kemist som tillslut la ihop ett och ett och kunde förklara alla dessa suspekta bortgångar med något så banalt som den gröna färgen i deras tapeter. Punkten för de många napoleanska konspirationsteorierna sattes för övrigt först så sent som 1980 när kemisten David Jones under ett radioprogram ställde frågan vad Napoleon egentligen hade för färg på sina väggar, och en viss fru Shirley Bradley i Norfolk ringde upp och meddelade att hon råkade var ägarinna av en liten bit av hans tapet. En brungrön stjärna inklistrad i en scrapbook som ganska snart visade sig vara kolorerad med den ökända nyansen Sheele's Green (framställd på det sena sjuttonhundratalet av en svensk kemist med samma namn ur koppar och arsenik.) En långsam borglig mördare, denna gröngyllene himmel under vilken den eminente Herr Bonaparte's ögon långsamt slöts.
Precis som med de mesta föremål i J's fars hus kan ingen riktigt förklara var de kommer ifrån eller hur länge de har funnits där. Och sedan tavlan plockats fram och visats upp, lämnas den åter hänsynslösts åt sitt öde i byrålådan, ännu ett decennium av stillastånd väntar. För ingenting rör sig här, ingenting reser sig eller förflyttas, också barnleksakerna, matförpackningarna och toalettartiklarna förefaller antika.
Det här är en av de platser i mitt liv där tiden faller på plats likt damm över gol
vet, långsamt förköttsligas och blir just detta: materiell. Inget av den högst psykologiska och abstrakta tid som gnager sig in i bröst och hud hos föräldrar och gamla bekanta. Eller den ljudliga mätbara tid som passeras på jobbet, minut för minut en visuell siffra som allt för långsamt rör sig mot ledigheten. Här är tiden konkret och orörlig. Historien är just detta, vad vi kan plocka fram och fingra på, allt annat är vad mer än historier. Och det slår mig hur bizarrt det är att generationer efter generatoner har sparat på Napoleon's giftdränkta hårtestar och att någon någongång försiktigt skurit loss den där lilla biten tapeten som om historien på något vis dryper genom pappret.
Men vid närmare studier tycks ju världen krylla av kroppsdelar som skurits av och balsa
merats. Lenin's årliga formaldehyde bad är ju snart på gång i början av november, då den gula läderlika kroppen av diktatorn sänks ned i en liten bassäng och tvättas av. Och Gallileo's högerhands långfinger finns att beskåda i Florens vetenskapsmuseum sedan det kapats av 1737 och preserverats till en krumpen förtorkad rot uppställd i en eggformad glasskål. (Märkligt nog det enda mänskliga fragmentet i ett museum tillägnat vetenskapliga instrument, som om de där enda fingret besatt någon större kunskap, som vore det mer än bara kött och ben, som vore det själva idén som Gallileo lät sig dö i husarrest över.) Kanske kändast av dem alla annars Einsteins hjärna, utskuren och besparad vid geniets död 1955 och sedan styckad i bitar och skickad till ändlösa institut för att klargöra dess orginalitet och dess storslagne ägare. Eller den stackars skulptören Hananuma Masakichi som 1885, sedan han fått veta att han skulle dö i tuberkulos karvade en identisk kopia av sig i trä själv till sin älskade och som sedan ömt målade sitt dockjag och drog ut sitt eget kroppshår, strå för strå och fäste dem i de artificiella porerna för att tillslut kröna verket med sina tå- och finger-naglar och tillslut sina tänder. Han lär ha levt tio år efter dockans fullbordande, och han lär ha lämnats av kvinnan han byggde sitt odödliga kopia till. Och så har vi förståss Napoleon, vars hopsamlade och besparade gifttunga lockar alltså tar oss tillbaka till sovrummet i Stockbridge, där höstbrasan knastrar i spisen och J entusiastiskt lägger ännu en torkad knippe grenar på elden som flammar upp genom skorstenen, likt en mjuk röd filt mot stenen. Runt oss i rummet stirrar hans förfäder från väggarna. Hans farmor dog i kistsängen jag slumrande författar ifrån. Men vad vet jag. När jag långsamt slumrar in är sängen i slutändan inte mer än en säng.
För vad är väl historicitet? Vad är det egentligen vi önskar spara på? En bekräftelse om att det förflutna inte helt förflutit? En magisk amulett? Eller denna abstrakta idé: autencitet? För Napoleons tapet är med största sannolikhet någon helt annans, kolorerad med gift må hända, men likt förbannat historielös, likt förbannat en tapet ur NN eller Anon's rum. Snarare än själva pappersbiten är det vad vi väljer att berätta om den som ger den en flyktig betydelse. Och J tittar på mig och förklarar sorgset att de här huset är en tickande bomb, det finns ingen som minns längre, han vet inte ens vilka personerna är i fotoalbumet. Ge det några år och historiens och tidens nät kommer att skingras och falla samman, kvar kommer inte att finnas mer än vad vi ser, objekt. Och så kommer föremålen tillslut gått varvet runt och åter blivit endast föremål.

Gallileo's Långfinger Hananuma's trädocka

5 kommentarer:

annemarie sa...

Mina kommentarer syns inte... jag har läst, funderat och undrar om någon är intresserad av en lik-tå. Underbar läsning... och jag blir nyfiken på tapeten. Själv har jag en liten, liten bok med flätat hår i, äkta från en väninnan från 1830 talet. Då satt man och virkade, flätade och gjorde mönster av vänners hår, samt skrev något med en sirlig gåspenna... om evig vänskap. Allt gott från Ma

svenskapanoptikon sa...

Det är som om Galileo visar fingret för efterlevande generationer katolska kyrkans män: Sätt er och snurra på den här så ska ni allt få känna på äkta geocentricitet!

Jag kom förresten att tänka på Swedenborg. Hans huvud var ju på vift väldigt länge i London innan det till slut förenades med resten av kroppen i Uppsala på 1980-talet. När jag besökte New York Public Library häromåret passade jag på att kika lite närmare på några av deras originalhandlingar från Conan Doyle. Det visade sig att där fanns en hel anteckningsbok som Conan Doyle fyllt med noteringar om Swedenborg. Jag hade inte möjlighet att studera den under någon längre stund, men jag förstod att det handlade om Swedenborgs teologiska uppfattning och psykiska förmåga, vilket förstås intresserade spiritisten Conan Doyle mycket.

/Mattias

Sijee Olivia sa...

Igår kväll snubblade jag över din blogg av en slump, när jag gick igenom den googlade träfflistan till ordet "besatthet".

Jag läste som trollbunden tills ögonen hotade att trilla ur sina hålor (alltför tekniskt inkompetent till att lista ut det där med att förstora texten)

Jag är nu helt förälskad i din blogg! Trodde aldrig att så vackra och suggestiva skildringar kunde rymmas i något annat medium än en bok. Hur du lyckas ta en detalj från det mundana och genom din betraktelse och ditt språk få den att förmedla sanningar och rysningar. Love it!

Din blogg är ett mästerverk.

J sa...

Sijee Olivia. Besatthet är ett mycket bra sökord att hitta någon med. Ditt gensvar gör mig givetvis ännu mer extatisk. Tack så fruktansvärt mycket!

Anonym sa...

Jättebra!