torsdag 9 oktober 2008

KUPIE TO


Det är något märkligt med mannen som stiger in genom dörren till the Rusty Zip en halvtimme innan stängning. Han pratar polska och han luktar piss och kamouflagbyxornas sömmar är på väg att spricka trots krigsmaskinens oklanderlig skräddarkonst.

Det är onekligen något märkligt med mannen som nästan omedelbart sedan han stigit in genom den blå dörren till the Rusty Zip lutar sig över kassadisken och säger Hi Pani! Przepraszam. Och sedan, trots att han luktar öl och urin och har ett blodigt sår precis där tinningen möter det glesa vita hårfästet, gör han (så bizarrt!) det universella tecknet för C-A-S-H med tummen och pek och långfingret. Kupię to. Varpå han pekar på dörren, denne udda karl på onsdagseftermiddagen.

Vilket original, tänker jag, men han sträcker sin smutsiga hand över disken, valkarna likt sårskorpor över handflatan, Ile to kosztuje? How much? How much? I buy, pani. I buy. Tomorrow, fast money. Money, money, you get. I buy. Och hans tunga andedräkt, vodka och öl, jo verkligen, piss och svett, rullar in likt en våg över kassaapparaten. I buy.

Den polske mannen är märklig, inget tvivel om saken. Nu drar han ner ylletröjan från den blå dörren till The Rusty Zip och viker den försiktigt samman på golvet. I write, Pani, I write. Kanske är det ölen, kanske såret i pannen, precis vid tinningen, kanske höstkylan som långsamt sprättat sömmarna i kamouflagbyxorna, (dessa förbannade militärskräddare!) men jag räcker över ett block och en penna och försiktigt antecknar han en beskrivning av varan och priset på det linjerade arket. Koszuje? Price? Och den övervälmigande doften av kropp, sprit och piss dränker butikens lavender potpurri.

I buy. I buy. Jeans, jeans. Varpå vår märklige aromatiske vän börjar plocka jeansen från galgarna. How much? Han räcker de avslitna prislapparna till mig och muttrar på polska. Men vilken summa jag än besvarar frågan med är svaret detsamma. I buy. I buy.
Kupię to. Och i pannan, stackars karl, vid det vita hårfästet, ett uppsprucket ärr, ett sår, sammantorkat blod i ögonbrynet.

Den polske mannen som luktar piss är bra underlig, nåväl, nu tar han av sig skorna i den lilla butiken the Rusty Zip (den blå dörren just vid parken, runt hörnet till puben the Doctors) och knäpper upp byxorna så där inför oss alla. Hans fötter påminner om fuktskadat trä, svarta och skorplika, naglarna likt vita skärvor inhyskade i huden. Och där går han runt barfot aoch staplar byxor över armen, I buy, I buy, och haltar in i omklädningsrummet. Pani! Pani! Och drar för draperiet, på vilket, så konstigt, en tecknad Madonna knäpper upp blusen.

Polsk var han. Sår i pannan. Luktade piss. I buy. I buy. Koszuje?

Klockan närmade sig sex, kröp mot stängning, kröp, punkt, kröp onekligen. En polsk hemlös man, full på billig öl och vodka, hade kommit in. Hans hög på golvet växte. (Ylletröja, jeans, jeans, jeans, manchesterbyxor, skjorta, skottskrutig lumberjack väst, hatt, hatt, handskar, hatt). Och på det linjerade arket antecknade han fint priserna. Are you married, Pani? Jag skakade på huvudet. Han släpade sina bara fötter över golvet, de vita naglarna instuckna i den svarta grova huden likt mandelflarn i chokladskorpor (har du hört något så dumt?) De andra kunderna stirrade. Kilt, proszę, Tak, Tak. A kilt? How much? How much?

Märklig, redan konstaterat, (vad mer?) nu drog vår barfota frände, ner en kilt från räcket. £80 sa jag, usurpande frågan. I buy. Och en kiltjacka till den, Argyle style, Fits good, good?, Tak, I buy. £90 sa jag. Och han antecknade på sin lista, och travade plaggen i sin hög på golvet.

Vilken kväll, vad är klockan, (krypande, vad var det jag sa, ännu inte sex), och jag och orginalet är ensamma i butiken. Han pekar på högen, kliar sig över pannan (såret), och tar på sig de nedgångna gymnastikskorna (svartfot) och muttrar (polska). How much? All! Pani, tomorrow, money, money, money, money. Och vilken karl, han gnuggar tummen mot pekfingret, och luktar gör han, men hans optimism är så genuin och hans klädval, om än helt spontana, så utmärkta. All, säger jag, £230.

Mannen är märklig, i själva verket vansinnig, £230 säger han och antecknar på det linjerade ark som han placerat på disken i butiken the Rusty Zip. £230 och så stirrar han ut över butiksgolvet. Tak, tak. Och lyfter fingret i luften, grov likt sandpapper, som för att mäta vinden. Hasande rör han sig bort till smyckesskåpet och plockar ut, likt kronan på verket, ett stort bältesspänne i guld. Orginal minsann.

Han har ett sår i pannan. Tas för hemlös, luktar sprit, luktar kiss, kamouflagbyxor och uppknäppt skjorta, gymnastikskor och en mobil i ett band runt halsen, så ser han ut. Vitt hår och skorpig hud. Men ändå något varmt i blicken. Genuin optimism. Imorgon miljoner. Han placerar bältesspännet på traven framför mig. En krona på verket. Guld. Nåväl, guldmålat stål. Now, how much, price, all!

£250. En så rund summa. Märkligt.

I buy.

Onsdagseftermiddag. Klockan sex tillslut. Jag måste stänga nu. Han vinkar i dörren. I buy. Tomorrow. You leave for me, Pani, tomorrow, I buy. Och sedan är han borta. Den blå dörren till butiken the Rusty Zip slår klirrande igen.

Så märkligt livet är, onekligen. Imorgon: framgång. Imorgon: välgång. Imorgon: hälsa och skönhet. Idag: Idag Pani, hopp. Nastrovje.

3 kommentarer:

svenskapanoptikon sa...

Skönt att se någon som verkligen tar vara på (här i fascinerande textform) mötena med den dagliga dosen hel-, halv- och kvartsknäppa figurer som åtminstone storstaden erbjuder. Eller, jo, de finns på mindre orter också. Men jag tror att man är mer avvaktande inför dem i staden, det är mer oskuldsfullt på landet - lite som den traditionella byfånen, som man mycket väl kan byta ett ord med för det har ändå gjort i flera generationer bakåt.
Fast din polske kund kanske inte var knäpp egentligen? Språkbarriären gör sitt till och alla har inte samma ideal när det gäller renlevnad och, bokstavligt talat, ren levnad.
Kanske kommer han med pengar och köper kläderna. Med kilt och allt.

Kände du dig som en förstummad observatör? Jag vet inte hur jag själv skulle ha reagerat, jag har aldrig utsatt mig själv för direktkontakt med människor på det sättet, där jag på något vis måste agera artigt och tänka att kunden har rätt. I och för sig, man har väl pratat med en och annan knäppfågel genom åren som ringt till förlaget och hasplat ur sig konspirationsteorier, levnadstragedier och allmänt förvirrade resonemang (oftast kombinerat med något manus de skrivit), och jag har väl alltid behandlat dem artigt. Men jag har haft dem på en hel jäkla telefonlednings avstånd. Man blir så ställd när man väl befinner sig i en serviceyrkesroll och inte riktigt har rätt att köra iväg folk förrän man verkligen fått bekräftat att de inte har där att göra.

Men jag gillar att du, varsamt och med känsla, samlar på intryck från dessa - för en annan människa möjligen oönskade - möten och transkriberar dessa till litterära scener ur en verklighet som är så sann att den känns påhittad. Samma sak med Betty-mannen härförleden.

Inte för att du kanske vill träffa på fler knasbollar, men jag måste säga att du beskriver dem på ett väldigt kärleksfullt sätt, som åtminstone får mitt hårda skal att mjukna en aning.

/M

annemarie sa...

Seende är en aktivitet. Skrivande en annan. Att se och att skriva är att förvalta. Möten med vem det än må vara är att våga. Mod att se, mod att skriva, och slutligen mod att läsa. Ma

Anonym sa...

Jag är ny här bland litteraturbloggarna.

Jag har en egen sida med mina texter och lyrik.

Titta gärna in där om ni vill på:

www.studioblodrod.blogspot.com

Magnus