Nere i Stockbridge, dit de flesta söndagspromenader leder, via de leriga övervuxna stigarna vid the Water of Leith, förbi Cricket fältet vid vars snåriga mur de vilda körsbären hänger i klasar om sommaren och genom småstadsstämningen i centrum, ligger en gammal viktoriansk tvättplats. Dammen är kanske ett par hundra meter lång, likt en kolsvart oval, just vid slutet av Inverleith Park. Och fyra nästan släta trappsteg leder ned mot vattnet. Svanarna ligger som duniga öar med huvuden dolda i stjärtfjädrarna. Hundarna som flåsande rör sig av och åter vid vattnets kant har redan skrämt iväg änderna. Endast fiskmåsarna och skrattmåsarna cirklar skränanade över vattnet. Jag brukar ofta gå hit om helgerna och sitta på en av tvättstenarna och mata fåglarna och betrakta de äldre män som kommer på förmiddagarna och kör sina modellbåtar fram och åter över det grumliga vattnet. De är ett tiotal och de drar sina resväskor med sig och sätter sig på någon av bänkarna med sina handdukar och batteridrivna skepp. De klär sig som fiskare med kraftiga stövlar och vattentäta västar med ändlösa fickor och de sprider ut sig utmed dammen med ett par meters mellanrum. Somliga av dem har en serie olika modeller, från världskrigets ubåtar som ljudlöst spinner ned mot botten, svänger, accelererar och reser sig, till fregatter och slagskepp med handsydda segel och små plastmatroser som med oklanderlig exakthet svabbar däck och navigerar, eller de enorma brummande yachts som är nästan omöjliga att skilja från orginalen, strömlinjeformade torpeder som borrar sig in i fågelsamlingarna och lämnar ärr över den uppskurna vattenytan. De radar upp dem i gräset vid sidan av dammen på träställningar de bär med sig och sen står de där i timmar och styr sina båtar fram och åter. De pratar ytterst sällan sinsemellan och i stort sett aldrig till barnen som tumlar upp till dem och pekar på fartygen. Istället står de med orubbligt allvar och dirigerar trafiken, fjärrkontrollerna vilande mot bältesspännerna. Och båtarna, om man lutar sig över kanten, är så realistiska att de tycks komma från ett verkligt Lilleputt land, och känslan av att för ett ögonblick överskugga dem är en krypande känsla av vidunderlig makt. Av att betrakta en värld så liten att den kan rymmas och krossas i ens handflata.
6 kommentarer:
Jag har alltid älskat världen i miniatyr. Fortfarande i vuxen ålder försöker jag komma på något bra svepskäl att åka till Legoland. Och när jag går på museer är det alltid de återskapande miniatyrmodellerna som lockar mig mest - mer än om de hade varit i naturlig storlek.
En god vän till mig har i dockhusform byggt hela 221b Baker Street - jag har fotografier på alla rummen och älskar att titta på detaljerna. Vad är gemensamma nämnaren mellan mig och dessa män i parken? Är det något specifikt manligt? Jag skulle också vilja stå där och styra deras fartyg.
Jag med. I de engelska byarna och småstäderna har de en tradition att bygga upp en liten identisk miniatyr av staden. Jag skulle gärna resa runt och dokumentera alla de små minibyarna. Och liksom du är jag alltid mest förtjust i miniatyrmodellerna på museerna. Och jag älskar att promenera ned på söndagarna och sitta och betrakta männen och båtarna. Kanske är det den kvinnliga aspekten av intresset, jag behöver egentligen inte styra fartygen, även om det rycker i fingrarna ibland, men jag älskar att sitta och betrakta dem. Ubåtarna är magnifika. Klyver ytan som smör och propellerar sig långsamt mot botten, försvinner i det grumliga vattnet och reser sig igen, ljudlösa. Annars är förståss segelbåtarna mina favoriter.
Förresten, läste jag en fantastisk historia om den franska choklad-magnaten Gaston Menier som installerade en minatyr-räls från sitt kök till sitt middagsbord. Kan du tänka dig något mer fantastiskt. Maten kom rullande in med elektriska vagnar.
Jag vill också vara me.... så barnsligt av mig... jag vill också... vara med... järnvägsräls med mat... jag vill också... Mamman som blev liten. Anne-Marie
Det var en återkommande fantasi i min barndom: att ha en miniatyrjärnväg som forslade olika saker mellan rummen. Och en som körde in posten när brevbäraren lagt den ute i lådan. Jag minns att jag har sett något i den stilen, men kanske var det bara i en tecknad film.
Jag gillar över huvud taget miniatyrjärnvägar. Jag har aldrig varit intresserad av att bygga dem, men jag gillar stora landskap i miniatyrformat.
Några av de häftigaste miniatyrmodeller jag har sett finns på American Museum of Natural History i New York. De är byggda med ett inlagt perspektiv, så sedda ur rätt vinkel känns de oändliga.
Minitayrer är fascinerande och går att studera i timtal. Men känslan av att befinna sig vid något gigantiskt kittlar mer. I närheten av huset där jag bor finns det en lund med stora gamla ekar. I skydd av ekarna ligger en liten lekpark. Där har man ställt ett enormt bord och två lika enorma pinnstolar. Att sitta omgiven av majestätiska ekar på en av stolarna gör mig så liten på ett så bra sätt att all tyngd från axlarna rinner av. Tillslut kan jag sträcka på mig i min litenhet. /A
Skicka en kommentar