fredag 31 oktober 2008

PAVLOV'S SKRIVBORD

Min edwardianska arbetsbänk har anlänt och tillslut fått sin plats bland de slumpmässigt räddade föremålen från mitt mycket korta och misslyckade självständighetsförsök. Och således är det med ett djurs betingade skepsis jag återetablerar en egen vrå i J's lägenhet, som om själva uppackandet av porslinsfiguriner och gamla pappersarbeten kommer att trigga en ny sorts tekopps-apokalyps. För så här i efterhand, med ägodelarna evakuerade och satte i karantän i garderoben, noggrant inplastade i tätade plastpåsar, slår det mig att bedbugsen, likt en bibliskt straff, kommit att växa samman med idén om ett faktiskt hem i den här staden, de två numer så oskiljbara att detta nya skrivbord och den materiella behaglighetskänsla som medföljer med dess införskaffande genast väcker en gnagande känsla av impending doom. I mitt fall har belöningen förståss betingandes, i ett förenande av två motsatta element, med straffet. Varje framgång, och i synnerhet den individuella, den personliga och privata, måste få som följd ett mothugg, ett nedyxande. Och i natt, när jag för första gången, nästan motvilligt, eftersom jag känner den invaggande förnöjsamheten redan på tröskeln, slår mig ner i sovrummet och rullar upp gardinen mot gatan utanför och Fife's stjärnband och det spruckna frostlackerade granntaket, så är den första tanke som slår mig, vad ska nu gå fel?

Likt en av dessa syllogismer jag brukade älska så mycket i min ungdom eftersom de, om man ville, alltid kunde resultera i något på en gång logiskt som vanvettigt.

Alla A är B
X är A
således är X är B

I min privata logik:

Efter hemtrevnad går det åt helvete
Jag trivs
Inferno!

(Annars har jag, som vurmar för misslyckanden och hopplösa projekt alltid föredragit de skenbara och felaktiga logiken:

Stenar kan inte flyga,
jag kan inte flyga,
jag är en sten.

Stor poesi ur gymnasieskolans filosofibok.)

Och så börjar blodet koka där jag sitter lutad över mahogany skivan. Och fingrarna irrar vilt över tangentbordet. Och nattmörkret flammar sprakande upp mot rutan. Jag väntar.

7 kommentarer:

annemarie sa...

Mumma kardemumma. Jag är ... Anne-Marie

A sa...

Jag känner igen mig. När allt känns ovisst och universum är på krigsstigen, skänker logiken (även den vansinniga) trygghet till sinnet.

Kersti sa...

Ja varför drabbar det inte mig?
Kan det vara ett sträk av att inte förtjäna den där förnöjsamheten, inte vara god nog.

J sa...

kersti - jag satt just och tänkte på dig. fint att ha dig här.

Kersti sa...

Hoppas att det var några varma tankar för här är så förbaskat kallt. Jag fryser hela tiden. Jag är ingen höstmänniska, funderar allvarligt på att gå i ide men först måste jag läsa ditt nästa inlägg.

Stråk ska det stå i min kommentar varför blir det så många stavfel?

Plipp sa...

Så väldigt, väldigt bra skrive Jos!

Det här fnissade jag åt:
"Efter hemtrevnad går det åt helvete
Jag trivs
Inferno!"

Och det här fick mig att rysa:

"Och nattmörkret flammar sprakande upp mot rutan."

J sa...

Ainsi je retourne, tack Victor. Skrivbordet är fortfarande intakt, kaos infall aldrig.