söndag 5 oktober 2008

ENDAST SKUGGORS FEERI...

Det finns inget jag finner så oändligt svårt att acceptera som det faktum att vi är totalt ensamma. I egenskap av skribent har jag alltid ogillat det definitionslösa, det som varken har ord eller ens försök till förklaringar. Denna avgrund jag omöjligt kan överbygga med mina simpla ordbyggen. Och så tvingas jag med andra ord att leva med mitt egensmidda Damocles svärd över huvudet, tillstånden endast säkra så länge jag och J befinner oss inom rummets fyra väggar. Och ögonblicket han reser sig och går och slår sig en nästan vansinnig ensamhet ned vi andra sidan bordet. Det får mitt hjärta att spinna likt en uppskruvad klocka och kroppen att kännas lika bräcklig som vore den ett hölje av glas, klirrande när jag rör mig och knastrande under fotsulorna. Klänningen likt ett fruset vattenfall över soffan när jag sätter mig, och hjärnan, hjärnan, den patetiska molusk smältande till en svampig soppa som skvalpar fram och åter i glasskålen och rinner ned likt avloppsvatten genom ögonhålorna. Livet är en lång serie ögonblick att fylla, att överlasta med intryck så att vi hinner glömma att vi väntar, att vi är ensamma och att klockan allt för sakta drar sig mot tre. Jag tar ett bad och läser någon timme, jag spenderar en och en halv timme framför en Hollywoodsk nytappning av hjältesagan (likt alla samtida hjältesagor med fokus på hjältens imperfektioner och godhetens problematik), jag äter tre skivor toast och två plommon, och sedan när rummet tycks likt en öken runt omkring, sätter jag mig att skriva. Och märk väl, jag har absolut inget att säga. Inspirationslösheten rullar ihop sig över tangentbordet, gäspande, detta lättjefulla väsen som förlänats med definitionslöshetens ansikte. Vad? säger jag. Vad? Men hon bara stirrar lojt på mig.
Och ändå genom stillheten, hur det puttrar, hur det rör sig, hur det oroligt tickar, hur golvbrädorna spinner och själva luften, själva luften andas, tungt rullande likt vågor undan kylan vid fönstret, och kurvande sina skummande cirklar över mitt huvud. Hallå, säger jag. Och rummets rasslande överröstar mig. Denna tristessens storm av virvlande damm, av fukt som spricker ut under tapeterna, av frysens surrande och glödlampornas sköra spinnande, av golvbrädor som reser sig i kylan, gardinens böljande prassel och skinnsoffans gnisslande hud som gnuggar sig mot sig själv. Någon där? säger jag.

Men vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri? Jag och ekot, endast vi.

Bild ur av Gerard de Lairesse för läkaren och anatomisten Govard Bidloo's Ontleding Des Menschelyken Lichaams, den holländska översättningen av Anatomia humani corporis, 1690, vars illustrationer finns tillgängliga genom fantastiska Historical Anatomies, som har samlat en hel serie gravyrer till tidiga medicinska verk online.

4 kommentarer:

anemarie sa...

Så är ensamheten. När den är som svårast. Jag läser om det som alla människor måste omfamna. Man måste våga det ensamma. A-M

A sa...

Det är väldigt fint skrivet, jag tänker mig att jag förstår precis...

Kersti sa...

Jag känner din ensamhet vråla från tapeternas skarvar. Så var det och så kan det åter vara. I min värld just nu är ensamheten en lyx som jag bär som ett ägg i mina händer. En skör ynnest som när den vid sällsynta tillfällen uppenbarar sig försvinner innan jag hann märka att den var där. Det är som med vatten, guld värt när man törstar i öknen, inget värt när man dyker efter pärlor. Så olika i livets faser.
Kram min vän lång där borta. Du finns så ofta mina tankar.

J sa...

Så fantastiska ni är!