Asfalten påminner om ett uppsprickande skal under regnet. Det ser ut som om den tunga stenen rör sig, som om gruset myllrar likt någon märklig form av liv. Det slår mig förståss att det inte är så konstigt att Linné klassificerade stenarna som levande eftersom de tycktes klättra upp genom myllan på åkrarna. På samma sätt pulserar de utanför fönstret till butiken hela dagen, trottoarkanten, gatan och stenfasaden på andra sidan, bubblande av upprorisk rörelse, och när vinden slår om börjar fönterglaset puttra, den släta ytan plötsligt upphackade och sceneriet där utanför förvridet av vattnets rörelse.
Det ser ut som om det regnar små kräldjur. Och någonstans börjar jag fundera över bibelns manna regn, Keralas röda regn och någon artikel jag ramlat över på BBC om regn av kycklingkroppar över några lokala hus i Newcastle, Australia. ("When a headless chicken crashed on to a suburban house in Newcastle last month, most people thought it had fallen from a low-flying aircraft. That theory is now in doubt after a second bird fell on to another home nearby at the weekend. Such was the damage to the roof that experts are convinced the carcass must have plummeted at least 490 metres.")
Nederbörd, vilken form den nu än tar, kommer förståss alltid ha en sorts religiös koppling, vattnet likt en gåva att nära och tvätta, och allt det andra som dumpas över oss, ett omen eller kan hända, ett straff. I grunden när man sitter där och stirrar på ridån av droppar verkar företeelsen högst märklig, kanske för att regnet verkar falla ur intet och himlen hänger likt ett ogenomträngligt svart tak där ovanför. Nåväl, tänker jag, det kunde ha varit värre. Och tillägger, som ur en illa skriven hårdkokt roman, med det förstärkande addendumet: Det kunde ha varit mycket värre.
Pliny, givetvis, när de gäller alla naturvetenskapliga underligheter och mysterier, har dokumenterat de här mer extrema livliga formerna av nederbörd i sin Naturalis Historia för nästan två tusen år sedan. I John F. Healy engelska översättning och urval för Penguin kan vi börja med att konstatera följande: "Besides these happenings in the lower sky, it is on record that it rained milk and blood during the consulship of Manius Acilius and Gaius Porcius, and often in other times it rained flesh, as when Publius Volumnius and Servius Sulpicius where consuls, and no flesh left unplundered by birds went bad. Likewise it is recorded that it rained iron in Lucania the year before Marcus Crassus was killed by the Parthians, and together with him the Lucanian soldiers of whom there was a large number serving in the army. The appearance of the iron that rained down was like sponges; the augurs prophesied wounds from above. When Lucius Paullus and Gaius Marcellus were consuls it rained wool round about the stronghold of Compsa, near which Titus Annius Milo was killed a year later, and when Milo was pleading a case it rained fired bricks - according to the official records for that year." Alla som känner mig ens litegrann förstår förståss att mitt hjärta klappar lite snabbare vid tanken på de metaforiska möjligheterna i dessa poetiska regn. Det stilla fallet av ull som täcker gräsmattorna likt en lånad päls, vaggande i vinden. Eller den dramatiska synen av blod splattrande mot fönsterbrädet, långsamt förvandlande staden till ett enormt utspolat slakteri. Och järnet som trött klänger sig fast vid kläder och hår i långa sega strängar. Mjölken, denna spädbarnsdröm, som tecknar feta vita masker över de som inte hunnit skydda sig undan regnet.
Sekelskiftestidsskrifer, litterära och vetenskapliga gazetter, kryllar förståss av hänvisningar till liknande bizarra nederbörder. The Family Friend från 1866 har till exempelt den här kuriösa notisen: "In one particular instance, in 1849, at Abboyleix, near Kilkenny, a strange shower of black rain attracted much attention. A portion of it was collected and sent in a bottle to Dr. Barker, who exhibited it to the Dublin Society. When the rain fell it looked nearly like writing ink ; but black sediment was deposited during quiescence. The area of the shower extended over many square miles of country. It was on an April evening that the occurrence took place ; the black rain being proceeded by extreme darkness, hail storm, and vivid lightning. The rain had a disagreeable smell and taste; Dr. Harvey and Dr. Steele examined it with a microscope, but found no indications either of animal matter or of fungus. When kept some time, Dr. Barker found that it lost its taste, odour, and blackness."
Chambers Edinburgh Journal, denna bottenlösa brunn av kuriosa, från 1849 kan bjuda på än mer groteska nedfall: "Showers of sand and earth have been numerous ; but showers of flesh, fish, frogs, &c. are worth noticing. The flesh was recognised as a distinct substance by Scheuchzer about the beginning of last century, and in 1747 its true animal nature was shown by Lemonnier. Since then, its properties have been investigated by Vauquelin and others. It bears a greater resemblance to mucus than to gelatine or tannin; but it does not exactly agree with any one of these: it is unctuous, grayish-white, and when cold, inodorous and tasteless : it is soluble in hot water, and then resembles thin beeftea.' This substance has skin attached, and resembles human flesh! In South America, in 1698, an area of country forty-three miles square was strewed with fish; and in England, at a considerable distance from the sea, a pasture-field was found scattered over with about a bushel of small fish. A shower of herrings fell in 1825 in Kinross-shire; but instances of the same kind are numerous both in this country and elsewhere. At Ham, in France, M. Peltier, after a heavy rain had fallen, saw the square before him covered with toads. Astonished at this, I stretched out my hand, which was struck by many of these animals as they fell. The yard of the house was also full of them. I saw them fall on the roof of a house, and rebound from thence on the pavement. They all went off by the channels which the rain formed, and were carried out of the town." Kött! Den anarkistiska meteorologin gör på någotvis alla termer utom interjektioner meningslösa.
Och sedan alla dessa stackars djur och insekters helt impromptu himmelsfärder: grodor, maskar, fiskar och ormar som sugits upp i atmosfären och hamrats ned över oanandes bostadsområden.
Grodor (Gayet, 1794, en incident i närheten av Lalain): "It was very hot. Suddenly, at about 3 o'clock in the afternoon, there fell such an abundance of rain that 150 men of the grand guard were obliged to leave the area. But what was their surprise when there began to fall on the ground all about a considerable amount of toads, the size of hazelnuts, which began to jump about in every direction. M. Gayet stretched out his handkerchief, his comrades holding the corners, and caught a considerable number of toads, most of which had elongated tales as still in tadpole state. After the storm, many of the men still had toads stuck in the folds of their tri-cornered hats."
Fiskar (John Lewis, Glamorganshire, Wales in 1859): "On Wednesday, February 9, I was getting out a piece of timber, for the purpose of setting it for the saw, when I was startled by something falling all over me-down my neck, on my head, and on my back. On putting my hand down my neck I was surprised to find they were little fish. By this time I saw the whole ground covered with them. I took off my hat, the brim of which was full of them. They were jumping all about. They covered the ground in a long strip of about 80 yards by 12, as we measured afterwards. That shed was covered with them, and the shoots were quite full of them. My mate and I might have gathered bucketsful of them, scraping with our hands. We did gather a great many, about a bucketful, and threw them into the rain pool, where some of them now are. There were two showers with an interval of about ten minutes, and each shower lasted about two minutes or thereabouts. The time was 11 AM. The morning up-train to Aberdare was just then passing. It was not blowing very hard, but uncommon wet; just about the same wind as there is today, and it came from this quarter. They came down with the rain in a body, like."
Fåglar (Jan 2007, the Australian Newspaper): "Three weeks ago thousands of crows, pigeons, wattles and honeyeaters fell out of the sky in Esperance, Western Australia. Then last week dozens of grackles, sparrows and pigeons dropped dead on two streets in Austin, Texas. As birds continue to die in Esperance and the town's dawn chorus remains eerily silent, vets in both countries have been unable to establish a cause of death - despite carrying out a large number of autopsies on the birds. Esperance resident Michelle Crisp, who normally sees hundreds of birds roosting in her garden, counted 80 dead ones in one day. "It went to the point where we had nothing, not a single bird," she said. "It was like a moonscape - just horrible."
Ämnet visar sig osinligt när man djupdyker. Från hagelstormar med isbitar i form av den heliga jungfrun som i Remiremonts mirakel 1907 då 107 personer skrev under på att ha beskådat en gudomlig storm, hagelkornen så perfekta att de tycktes stöpta i ur en identisk form. Till krokodiler som dimper ned mitt i Silvertown, America 1877 och oskadade krälar bort. Från regn av mynt från 1600-talet över Meshchera regionen i Ryssland. Till en obskyr incident i California i augusti 1869 då vad som föreföll vara ett strimlat djur föll från himlen under tre till fem minuter, köttbitarna upp till tio centimeter i längd enligt ögonvittnen täckta av en fin päls, som kom de från en styckad ko eller häst. Från nutida paranormala företeelser som den skumma substans som döpts till Star Jelly, ofta betraktad som något sorts panspermiskt bevis, och beskrivet som en illaluktande gelatin-lik massa som dunstar bort kort efter att det fallit. Till det bibliska underverket: mannan som israeliterna kan skörda likt dagg om morgonen på väg mot Kaanans land, ett ord för en himmelsk föda om vilka de lärde ännu tvistar, vad är denna manna egentligen? (en smak av honungskaka, en konsistens påminnande om korianderfrön?)
Stirrande på regnet genom fönstret, detta guds dregglande, världens spottande, och himlens sörjande, tycks ovädret plötsligt anta helt nya dimensioner. Det är knappast längre ett meteorologiskt fenomen, bah!, här vräker hela världen ner. Himlen är ett super-saragasso (en verklig teori för övrigt av mannen som givit namn till termen fortean, Charles Fort) ett stormande hav, ur vilket hela världen tycks rasa och smattrande slå ned i gatan utanför. Ratatatam, ratatatam, ratatatam. RATATATAM! Det är storslaget, det är ändlöst underhållande och det är förbannat vått.
Och sedan stormen har lagt sig, kan vi verkligen, som om vi själva fallit från ovan, vaska fram vår mänsklighet ur rännstenen. Vårt skräp, våra avlagda kläder och borttappade mynt. Löven från träden ligger likt röda dallrande kakor över gatubrunnarna. Pommes frites löses upp likt avklippta fingertoppar i pölarna. Och någons vantar sveper förbi nedför backen. Vem vet längre var de kommit från? Var de hör hemma? Hon rycker på axlarna, pekar upp i molnverket. Ratatatam.
Av rent nöje hänvisar jag till de avslutande raderna i Swifts A Description of a City Shower från 1710, för regnets uppluckrande av stadssnusk kan väl knappast beskrivas bättre:
Now from all Parts the swelling kennels flow,
And bear their Trophies with them as they go:
Filth of all hues and odours seem to tell
What streets they sailed from, by the sight and smell.
They, as each Torrent drives, with rapid force
From Smithfield, or St. Pulchre's shape their course,
And in huge confluent join at Snow-Hill ridge,
Fall from the conduit prone to Holborn-Bridge.
Sweepings from butchers stalls, dung, guts, and blood,
Drowned puppies, stinking sprats, all drenched in mud,
Dead cats and turnips-tops come tumbling down the flood.
Det ser ut som om det regnar små kräldjur. Och någonstans börjar jag fundera över bibelns manna regn, Keralas röda regn och någon artikel jag ramlat över på BBC om regn av kycklingkroppar över några lokala hus i Newcastle, Australia. ("When a headless chicken crashed on to a suburban house in Newcastle last month, most people thought it had fallen from a low-flying aircraft. That theory is now in doubt after a second bird fell on to another home nearby at the weekend. Such was the damage to the roof that experts are convinced the carcass must have plummeted at least 490 metres.")
Nederbörd, vilken form den nu än tar, kommer förståss alltid ha en sorts religiös koppling, vattnet likt en gåva att nära och tvätta, och allt det andra som dumpas över oss, ett omen eller kan hända, ett straff. I grunden när man sitter där och stirrar på ridån av droppar verkar företeelsen högst märklig, kanske för att regnet verkar falla ur intet och himlen hänger likt ett ogenomträngligt svart tak där ovanför. Nåväl, tänker jag, det kunde ha varit värre. Och tillägger, som ur en illa skriven hårdkokt roman, med det förstärkande addendumet: Det kunde ha varit mycket värre.
Pliny, givetvis, när de gäller alla naturvetenskapliga underligheter och mysterier, har dokumenterat de här mer extrema livliga formerna av nederbörd i sin Naturalis Historia för nästan två tusen år sedan. I John F. Healy engelska översättning och urval för Penguin kan vi börja med att konstatera följande: "Besides these happenings in the lower sky, it is on record that it rained milk and blood during the consulship of Manius Acilius and Gaius Porcius, and often in other times it rained flesh, as when Publius Volumnius and Servius Sulpicius where consuls, and no flesh left unplundered by birds went bad. Likewise it is recorded that it rained iron in Lucania the year before Marcus Crassus was killed by the Parthians, and together with him the Lucanian soldiers of whom there was a large number serving in the army. The appearance of the iron that rained down was like sponges; the augurs prophesied wounds from above. When Lucius Paullus and Gaius Marcellus were consuls it rained wool round about the stronghold of Compsa, near which Titus Annius Milo was killed a year later, and when Milo was pleading a case it rained fired bricks - according to the official records for that year." Alla som känner mig ens litegrann förstår förståss att mitt hjärta klappar lite snabbare vid tanken på de metaforiska möjligheterna i dessa poetiska regn. Det stilla fallet av ull som täcker gräsmattorna likt en lånad päls, vaggande i vinden. Eller den dramatiska synen av blod splattrande mot fönsterbrädet, långsamt förvandlande staden till ett enormt utspolat slakteri. Och järnet som trött klänger sig fast vid kläder och hår i långa sega strängar. Mjölken, denna spädbarnsdröm, som tecknar feta vita masker över de som inte hunnit skydda sig undan regnet.
Sekelskiftestidsskrifer, litterära och vetenskapliga gazetter, kryllar förståss av hänvisningar till liknande bizarra nederbörder. The Family Friend från 1866 har till exempelt den här kuriösa notisen: "In one particular instance, in 1849, at Abboyleix, near Kilkenny, a strange shower of black rain attracted much attention. A portion of it was collected and sent in a bottle to Dr. Barker, who exhibited it to the Dublin Society. When the rain fell it looked nearly like writing ink ; but black sediment was deposited during quiescence. The area of the shower extended over many square miles of country. It was on an April evening that the occurrence took place ; the black rain being proceeded by extreme darkness, hail storm, and vivid lightning. The rain had a disagreeable smell and taste; Dr. Harvey and Dr. Steele examined it with a microscope, but found no indications either of animal matter or of fungus. When kept some time, Dr. Barker found that it lost its taste, odour, and blackness."
Chambers Edinburgh Journal, denna bottenlösa brunn av kuriosa, från 1849 kan bjuda på än mer groteska nedfall: "Showers of sand and earth have been numerous ; but showers of flesh, fish, frogs, &c. are worth noticing. The flesh was recognised as a distinct substance by Scheuchzer about the beginning of last century, and in 1747 its true animal nature was shown by Lemonnier. Since then, its properties have been investigated by Vauquelin and others. It bears a greater resemblance to mucus than to gelatine or tannin; but it does not exactly agree with any one of these: it is unctuous, grayish-white, and when cold, inodorous and tasteless : it is soluble in hot water, and then resembles thin beeftea.' This substance has skin attached, and resembles human flesh! In South America, in 1698, an area of country forty-three miles square was strewed with fish; and in England, at a considerable distance from the sea, a pasture-field was found scattered over with about a bushel of small fish. A shower of herrings fell in 1825 in Kinross-shire; but instances of the same kind are numerous both in this country and elsewhere. At Ham, in France, M. Peltier, after a heavy rain had fallen, saw the square before him covered with toads. Astonished at this, I stretched out my hand, which was struck by many of these animals as they fell. The yard of the house was also full of them. I saw them fall on the roof of a house, and rebound from thence on the pavement. They all went off by the channels which the rain formed, and were carried out of the town." Kött! Den anarkistiska meteorologin gör på någotvis alla termer utom interjektioner meningslösa.
Och sedan alla dessa stackars djur och insekters helt impromptu himmelsfärder: grodor, maskar, fiskar och ormar som sugits upp i atmosfären och hamrats ned över oanandes bostadsområden.
Grodor (Gayet, 1794, en incident i närheten av Lalain): "It was very hot. Suddenly, at about 3 o'clock in the afternoon, there fell such an abundance of rain that 150 men of the grand guard were obliged to leave the area. But what was their surprise when there began to fall on the ground all about a considerable amount of toads, the size of hazelnuts, which began to jump about in every direction. M. Gayet stretched out his handkerchief, his comrades holding the corners, and caught a considerable number of toads, most of which had elongated tales as still in tadpole state. After the storm, many of the men still had toads stuck in the folds of their tri-cornered hats."
Fiskar (John Lewis, Glamorganshire, Wales in 1859): "On Wednesday, February 9, I was getting out a piece of timber, for the purpose of setting it for the saw, when I was startled by something falling all over me-down my neck, on my head, and on my back. On putting my hand down my neck I was surprised to find they were little fish. By this time I saw the whole ground covered with them. I took off my hat, the brim of which was full of them. They were jumping all about. They covered the ground in a long strip of about 80 yards by 12, as we measured afterwards. That shed was covered with them, and the shoots were quite full of them. My mate and I might have gathered bucketsful of them, scraping with our hands. We did gather a great many, about a bucketful, and threw them into the rain pool, where some of them now are. There were two showers with an interval of about ten minutes, and each shower lasted about two minutes or thereabouts. The time was 11 AM. The morning up-train to Aberdare was just then passing. It was not blowing very hard, but uncommon wet; just about the same wind as there is today, and it came from this quarter. They came down with the rain in a body, like."
Fåglar (Jan 2007, the Australian Newspaper): "Three weeks ago thousands of crows, pigeons, wattles and honeyeaters fell out of the sky in Esperance, Western Australia. Then last week dozens of grackles, sparrows and pigeons dropped dead on two streets in Austin, Texas. As birds continue to die in Esperance and the town's dawn chorus remains eerily silent, vets in both countries have been unable to establish a cause of death - despite carrying out a large number of autopsies on the birds. Esperance resident Michelle Crisp, who normally sees hundreds of birds roosting in her garden, counted 80 dead ones in one day. "It went to the point where we had nothing, not a single bird," she said. "It was like a moonscape - just horrible."
Ämnet visar sig osinligt när man djupdyker. Från hagelstormar med isbitar i form av den heliga jungfrun som i Remiremonts mirakel 1907 då 107 personer skrev under på att ha beskådat en gudomlig storm, hagelkornen så perfekta att de tycktes stöpta i ur en identisk form. Till krokodiler som dimper ned mitt i Silvertown, America 1877 och oskadade krälar bort. Från regn av mynt från 1600-talet över Meshchera regionen i Ryssland. Till en obskyr incident i California i augusti 1869 då vad som föreföll vara ett strimlat djur föll från himlen under tre till fem minuter, köttbitarna upp till tio centimeter i längd enligt ögonvittnen täckta av en fin päls, som kom de från en styckad ko eller häst. Från nutida paranormala företeelser som den skumma substans som döpts till Star Jelly, ofta betraktad som något sorts panspermiskt bevis, och beskrivet som en illaluktande gelatin-lik massa som dunstar bort kort efter att det fallit. Till det bibliska underverket: mannan som israeliterna kan skörda likt dagg om morgonen på väg mot Kaanans land, ett ord för en himmelsk föda om vilka de lärde ännu tvistar, vad är denna manna egentligen? (en smak av honungskaka, en konsistens påminnande om korianderfrön?)
Stirrande på regnet genom fönstret, detta guds dregglande, världens spottande, och himlens sörjande, tycks ovädret plötsligt anta helt nya dimensioner. Det är knappast längre ett meteorologiskt fenomen, bah!, här vräker hela världen ner. Himlen är ett super-saragasso (en verklig teori för övrigt av mannen som givit namn till termen fortean, Charles Fort) ett stormande hav, ur vilket hela världen tycks rasa och smattrande slå ned i gatan utanför. Ratatatam, ratatatam, ratatatam. RATATATAM! Det är storslaget, det är ändlöst underhållande och det är förbannat vått.
Och sedan stormen har lagt sig, kan vi verkligen, som om vi själva fallit från ovan, vaska fram vår mänsklighet ur rännstenen. Vårt skräp, våra avlagda kläder och borttappade mynt. Löven från träden ligger likt röda dallrande kakor över gatubrunnarna. Pommes frites löses upp likt avklippta fingertoppar i pölarna. Och någons vantar sveper förbi nedför backen. Vem vet längre var de kommit från? Var de hör hemma? Hon rycker på axlarna, pekar upp i molnverket. Ratatatam.
Av rent nöje hänvisar jag till de avslutande raderna i Swifts A Description of a City Shower från 1710, för regnets uppluckrande av stadssnusk kan väl knappast beskrivas bättre:
Now from all Parts the swelling kennels flow,
And bear their Trophies with them as they go:
Filth of all hues and odours seem to tell
What streets they sailed from, by the sight and smell.
They, as each Torrent drives, with rapid force
From Smithfield, or St. Pulchre's shape their course,
And in huge confluent join at Snow-Hill ridge,
Fall from the conduit prone to Holborn-Bridge.
Sweepings from butchers stalls, dung, guts, and blood,
Drowned puppies, stinking sprats, all drenched in mud,
Dead cats and turnips-tops come tumbling down the flood.
7 kommentarer:
Taramtarara... jag sjunger... det blir nästan så efter att jag har läst ditt inlägg. Tack J. E
Hej - så många tankar jag får. Jag är så glad att du finns. Så banalt är det - Anne-Marie
Jag vågar alldrig skriva här. Men jag vill säga TACK!
E - enastående! Tack.
Anonym - vad glad jag blir att du vågat. Jag tycker själv att det är svårt att kommentera hos andra. Men det känns alltid helt otroligt att få ett ansikte på en läsare.
Nästa gång det trummar mot fönsterrutan ska jag titta efter noga vad det är som faller från skyn. För det är helt uppenbart att man inte kan vara säker på vad det är.
Glad blir jag av att du tycker om mina fotografier och att du läser också förstås. Nu ska jag försöka skicka detta. Försökte nyss och då gick det åt pipsvängen. Kram från ett höstigt Enskede
När det gäller kycklingarna vet jag precis vad det är som faller från skyn: neder-bird.
/M
Japp... när mina barn var små så läste jag en saga om en dragspelsmysterium, ja både pappa och mamma varvade högläsningen, och min yngste son satte sig käpprakt upp i sängen, vi hade läst ordet - HUNDRAS - och han skrek... jag trodde det handlade om hundar som föll ned från himlen, men det var ju olika sorters hundar... så kan det vara. A-M
Skicka en kommentar