Staden är glaserad i den första kylan. I söndagsbakfyllans töcken påminner det om en skorpa att slå hål på, ett målat ägg i en kopp, under vars frostiga skal, flyter en mjuk het massa. Vi sitter frånvarande i kassan och betraktar med stegrad misantropi kunderna som klöser efter varorna med brutal ovarsamhet och aggressivitet. Hungern och de hetsiga rörelserna påminner snarast om jägares. Adrenalinet pumpar varmt genom lokalerna. Med denna stormande aktivitet känns det som skalet vilket ögonblick som helst ska brista och verkligheten pumpa ut i en vild fuktig ström genom en av väggarna. Ljuden penetrerar hjärnan likt nålar. Skrapandet, ringandet, hamrandet, slamrandet, likt vajrar som sågar fram och tillbaka mellan öronen. Den mjuka soppan där inne, den sega kroppen, också den likt ett löst ägg i sitt skal. Och när vi blundar, tycks vi flyta ut och framstå enorma, likt en borg genom vars ändlösa gångar tankarna kan röra sig. Och mot vars höga murar världen fortsätter att skrapa, fingra, slita och riva. Ska ingen sticka hål på det här snart? Ska ingen spilla ut oss över trägolvet? Men inget rämnar någonsin, gör det? Det blir ingen förlösning. Bara ändlösa timmar av skvalpande av och åter i våra hjärnors äggkoppar.
1 kommentar:
Lite sipprar ut genom fingrarna, över tangentbordet, ut som ord och då möts vi - författaren och läsaren. Jag vill inte sticka hål på något alls. Anne-Marie
Skicka en kommentar