FALL

Det är kanske inte så märkligt att det gamla engelska ordet för höst med största sannolikhet kommer från det germanska ordet för fall, för att störta ned mot avgrunden. Hösten känns onekligen som kanten på en klippspets som vi stirrar ut över med de kalla vindarna klättrande över kanten. Hoppa, hoppa. Och så tycks hösten kunna summeras med detta enda ord liksom i Rilkes dikt Herbst i vilken löven, den utsträckta handen och själva jorden faller, Rilke själv lugnt förvissad om att något ömt håller alla dessa ändlösa fall i sin kupade handflator. Och fast jag knappast tror det samma, misstänker jag att detta fall saknar både botten och nedslagspunkt och således referenslöst egenligen mer kan liknas vid att hänga suspenderad halvvägs genom luften.
Och så har Staden börjat förbereda sig för vintern. Höstlöven ligger som en röd hud över Deans vattenpromenad. Och the Water of Leith har rest sig efter nattregnen, pulserar skummande utmed staketet. Hägrarna sitter likt trötta hukande farbröder på stenarna i dess mitt. Nere vid Canonmills damm har vattnet stigit så högt att vita linjer av svanfjädrar tecknats över den stenlagda vägarna sedan det svarta täcket dragit sig tillbaka. Det ser ut som om någon gjort sig det mycket bizarra och tidskrävande besväret att försiktigt dekorera stigen med fjäderpennor och fågeldun. Kylan och det antågande mörkret har gjort lämnat världen desperat hungrande. Svanarna jagar oss utmed dammen, likt en enorm vit hungrande kropp med ett tjugotal slingrande huvuden, huggande efter varandra och oss. Och nere i Stockbridges botaniska trädgård kommer ekorrarna osäkert hoppande fram till fötterna på oss och väntar tålmodigt vid våra fötter, dessa komiska varelser, likt graciösa farbröder, feta och grå, inför den långa kylan. Giriga små satar men ack så bedårande, när de plockar åt sig vindruvorna och utan att ens besvära sig med att förflytta sig, ogenerat skalar frukterna med tänderna framför oss och glupsk betar i sig det röda köttet. Och sedan jagar de iväg över gräsmattorna och gräver ned skatterna och återvänder en masse. Tre, fyra stycken plötsligt hukade runt oss, oroligt vridande sina små håriga händer, lata, tjocka och hungrande.
Och på samma sätt slår vi oss själva till ro. Jag installerar mitt nya skrivbord i sovrummet. J fyller upp skafferiet med konserver. Och sotarn är inbokad för att borsta ur skorstenen. Om nätterna sitter jag uppflugen i fönstret och följer Leiths tumlande massor som ömsar skinn inför vinterns sista festlighet, dessa horder av vampyrer, häxor, och osedliga nunnor som trålar genom pubarna och nattklubbarna i sällskap med hula-flickor och sjuksystrar i lack. Det är en märklig mörk jovialitet i denna groteska maskerad som passerar. Hungrande efter de sista rusherna det här året kan erbjuda, kan de i sina nya kläder spendera några sista nätter i det gränslösa landskap som breder ut sig vid vinterns stup. Svanar, ekorrar, eremiter och nattliga lotusätare, alla hängande. Innan vi faller.