New Hailes Estate Road, där det svenska konsulatet lär ligga, visar sig på höger sida passera inte annat än Kafkesque mur, ett uråldrigt stenbygge som saknar öppningar och mycket väl skulle kunna gränsa till världens ände om det inte vore för de tunga ekar som stryker sina kraftiga grenar över en när man passerar. På vänster sida å andra sidan, sträcker sig en hårt traffikerad motorväg och bortom den ett ogenomträngligt buskage som gränsar till Lidl's gråa parkeringsöken. Det här är det moderna mytologiska landskapet, kalt, kyligt och ogenomträngligt. Adressen jag givits leder givetvis ingenstans, här finns i själva verket ingenting, ingenting annat än höger, muren, och vänster, buskaget. Och däremellan asfalten. This is the end of the world, säger jag till J och vi stirrar på de tre nyanserna av grått som pekar mot horisonten, buskagets kala gråbruna snårverk, den ljusgrå nyanslösa asfalten och den askgrå muren. Nåväl vi marscherar på. Min röda skor skär in i tårna och kapar av blodflödet. Kylan sträcker sig likt ett kvävande spett genom halsen och magen och kärnar luften likt en borr.
Tillslut når vi en rondell, New Hailes Estate's första avtagsväg som leder ner genom ett öde industriområde. Byggnaderna uppslagna i korrugerad plåt över temporära metallskelett som gnyr i vinden. Brädlager, vit varor och kopparrör. Den praktiska själlösa arkitekturen saknar gator men har ett kodliknande nummer för varje byggnad. Det är som att promenera in i en matematisk ekvation. Det är omöjligt att mäta områdets storlek, eller finna ingångarna till de snabbt uppslagna containerkomplexen. Men stundvis, när man går in i någon av bakgatornas många cul-de-sac-er, står det klart att vi befinner oss inom ett avgränsat område. Muren som sträcker sig genom New Hailes Industrial Estate är över två meter hög, i rasslande gråmålad metall, som omöjliggör alla utsikt över världen utanför. Världsslutet, som sagt. Endast fåglarna flyger likt svarta skuggor över oss.
Konsulatet ligger i ett snarlikt modernt komplex och delar lokaler med ett företag vid namn Sunrite, vad de nu kan tänkas ägna sig åt i den här skuggvärlden. Att döma av lokalen snarare än namnet, misstänker jag att deras modesta affär är solskydd. Byggnadens fönster är tomma, uppskurna av fördragna persienner, och glasentrén är byggd i svartsotat plexiglas, som lägger en gråblå hinna över huden medan man väntar vid dörrklockan. Genom de mörka fönstren är det omöjligt att säga huruvida solen skiner eller inte utanför. Vad oss anbelangar skulle en nukleär storm kunna bränna varenda partikel till stoft och lämna mjuka askstoder kring oss, genom konsulatets fönster skulle vi knappast se någon skillnad.
En liten kvinna som beklagar sin dundrande huvudvärk släpper in oss efter ett par minuter och låter oss sitta i den ovala rosa soffan i entrén. Someone will be with you shortly... Denne någon, konsuln, min nemesis, en liten satt man med gröna manchesterbyxor upphyskade väl över den odefinierad midjelinjen, anländer snarast. Han har den avslappnade högutbildade stil man inte sällan ser hos psykologer och läkare. Gråstripigt hår och tunna glasögon. Han dyker upp utan ett ord och slösar inte en mening under vårt två minuter långa utbyte. Utan att knappt ens titta på mig tar han mitt gamla temp pass och de sex pund jag räcker honom går bort till en av de många dörrarna i korridoren och slår upp den mot det persiennstripiga dunkel som Sunrite försett honom med och borrar två hål genom mitt fotografi. Sedan kommer han tillbaka med en fotokopia och ber mig signera. Tack då, säger jag. Han nickar kort. Och så är det över. Med den mållöshet som endast ett fullbordande skänker tar vi buss 30 hem, jag och J. Stirrar ut genom fönsterglaset på övre däcket och finner till vår förvåning att världen oändligen tycks breda ut sig utanför. New Hailes mur plötsligt futtigt liten. Och vägen absurt kort.
Tillslut når vi en rondell, New Hailes Estate's första avtagsväg som leder ner genom ett öde industriområde. Byggnaderna uppslagna i korrugerad plåt över temporära metallskelett som gnyr i vinden. Brädlager, vit varor och kopparrör. Den praktiska själlösa arkitekturen saknar gator men har ett kodliknande nummer för varje byggnad. Det är som att promenera in i en matematisk ekvation. Det är omöjligt att mäta områdets storlek, eller finna ingångarna till de snabbt uppslagna containerkomplexen. Men stundvis, när man går in i någon av bakgatornas många cul-de-sac-er, står det klart att vi befinner oss inom ett avgränsat område. Muren som sträcker sig genom New Hailes Industrial Estate är över två meter hög, i rasslande gråmålad metall, som omöjliggör alla utsikt över världen utanför. Världsslutet, som sagt. Endast fåglarna flyger likt svarta skuggor över oss.
Konsulatet ligger i ett snarlikt modernt komplex och delar lokaler med ett företag vid namn Sunrite, vad de nu kan tänkas ägna sig åt i den här skuggvärlden. Att döma av lokalen snarare än namnet, misstänker jag att deras modesta affär är solskydd. Byggnadens fönster är tomma, uppskurna av fördragna persienner, och glasentrén är byggd i svartsotat plexiglas, som lägger en gråblå hinna över huden medan man väntar vid dörrklockan. Genom de mörka fönstren är det omöjligt att säga huruvida solen skiner eller inte utanför. Vad oss anbelangar skulle en nukleär storm kunna bränna varenda partikel till stoft och lämna mjuka askstoder kring oss, genom konsulatets fönster skulle vi knappast se någon skillnad.
En liten kvinna som beklagar sin dundrande huvudvärk släpper in oss efter ett par minuter och låter oss sitta i den ovala rosa soffan i entrén. Someone will be with you shortly... Denne någon, konsuln, min nemesis, en liten satt man med gröna manchesterbyxor upphyskade väl över den odefinierad midjelinjen, anländer snarast. Han har den avslappnade högutbildade stil man inte sällan ser hos psykologer och läkare. Gråstripigt hår och tunna glasögon. Han dyker upp utan ett ord och slösar inte en mening under vårt två minuter långa utbyte. Utan att knappt ens titta på mig tar han mitt gamla temp pass och de sex pund jag räcker honom går bort till en av de många dörrarna i korridoren och slår upp den mot det persiennstripiga dunkel som Sunrite försett honom med och borrar två hål genom mitt fotografi. Sedan kommer han tillbaka med en fotokopia och ber mig signera. Tack då, säger jag. Han nickar kort. Och så är det över. Med den mållöshet som endast ett fullbordande skänker tar vi buss 30 hem, jag och J. Stirrar ut genom fönsterglaset på övre däcket och finner till vår förvåning att världen oändligen tycks breda ut sig utanför. New Hailes mur plötsligt futtigt liten. Och vägen absurt kort.
10 kommentarer:
En god vän till mig har på väggen en gammal oljemålning föreställande ett segelfartyg farligt nära några klippor mot vilka havet piskas till skum. Det är en fullständigt normal tavla. Om det inte hade varit för horisonten. På vänster sida om fartyget löper horisonten som vanligt, men på höger sida - i den lilla gluggen mellan fartyget ute på havet och klipporna i förgrunden - så saknas horisonten. Där fortsätter bara himlen nedåt och fyller ut utrymmet. En vanlig betraktare tror förstås att det är konstnären som glömt att måla dit horisonten. Men Lasse och jag är inte sådana (har man låtsaslekt fram Sherlock Holmes-mysterier i en mindre herrgård på landet har man viss vana vid att strunta i verkligheten), vi insåg förstås att det här fartyget befinner sig vid jordens kant. Den där kanten som Hagbard Handfaste alltid är rädd för att segla över. Därav avsaknaden av horisontlinje på ena sidan fartyget. Lasse föreslog att han skulle låta konstnärskompisen Kaj måla dit något lämpligt sjöodjur för att ytterligare poängtera att detta är världens ände. Men jag tror inte att det behövs. Åtminstone inte i min fantasi.
Hälsningar,
Mattias
(som för övrigt tycker att det är lite coolt att farfar i andranamn hette Hagbard - det är ett sådant där rejält namn)
Hej J. Ibland, i någon av mina tack och lov sällsynta mardrömmar, befinner jag mig i ett landskap och känslomässigt tillstånd som du målar så vackert. Där enda lösningen föreligger vara att fortsätta gå i helvetet. Och där maret i drömmen är att man lik en oändlig seg Sisyphus inte kommr någonvart...
Mattias, det är en helt otrolig historia. Tavlor rymmer alltid mer än folk tror. Vilket för övrigt påminner mig om ett barndomsminne från San Sebastian, en märklig bergsstig som ledde ut mot en övergiven liten glänta precis vid bergets slut. Det är högst bizarrt att stirra ut över ett gapande stup som så öppet breder ut. Vi är allt för vana vid staket, skyltar och skyddsanordningar men här fanns avgrunden så tillgänglig som vore den lika naturlig som en träbänk, en stubbe eller en nedfallen kvist. Dimman låg som ett vitt täcke över avgrunden. Det var som att stirra ut över intet, är total ogenomtränglig vithet som sträckte sig upp över klippkanten. Hade det inte varit för måsarna som skränade innefrån tomheten och vågorna som hamrade mot berget skulle jag kunna ha svurit på att det var världens ände. Ett Kaspar David Freidrich ögonblick utan like. Som gjort för romantisk posering.
F ö finns ju fortfarande, på allvar, The Flat Earth Society. Det är förståss lite småfantastiskt att stå upp för så absurda idéer, bortsett från att det är hårt knutet till kristen fundamentalism kan jag inte hjälpa att jag vurmar lite för vetenskapliga avarter som denna. Enligt Charles K Johnson som ledde organisationen till mild framgång under 70-talet med ca 3000 medlemmar var ett av målen att "Replace the science religion...with SANITY". Haha. Kanske med andra ord dags att börja propagera för Olof Rudbeck dä's teorier om Sverige som den egentliga platsen för det sjunkna Atlantis, ta upp någon form av spiritualism, eller börja fundera kring äldre medecinska idéer om kroppsliga vätskor, sangius, melancholia, flegma, etc (jag är ju förståss tveklös melankoliker). Det finns ett helt smörgåsbord av utdöd vetenskap att plocka från. Personligen, när jag tänker efter, skulle jag gärna börja påta i idéerna om en förlorad värld på en obskyr platå i sydamerika, kanske förekomsten av dinosaurier. Det är storslaget minnsann. (Och har nu triggat en övermäktig aptit för att läsa The Lost World, och kanske börja läsa om Verne igen...)
Finbar - Var det Churchill eller misstar jag mig. Att fortsätta gå. Det är det märkliga när man tittar tillbaka, att man alltid tar sig igenom allt. Det finns inget annat alternativ. Fastän man knappt ser sig själv gå...
Japp - det var Churchill och det är mitt favorituttryck... When you are in hell keep walking. Det betyder att rörelse, vilken som helst, förändrar något. Det är mitt motto. Anne-Marie
Har du läst David Kings bok "Finding Atlantis", som just handlar om Olof Rudbecks jakt på en försvunnen värld? Jag är förtjust i Atlantis-myten över huvud taget och har fantiserat en del själv i den riktningen.
Jag gillar Conan Doyles "The Lost World" och jag har alltid fascinerats av den typen av historier. Bortglömda civilisationer, skatter och platser. Det finns en klassisk stumfilm från 1925 som bygger på den boken, en föregångare i mångt och mycket till King Kong-filmen några år senare. Filmen "The Lost World" var förresten den första film någonsin som visades under en flygning, någon gång i slutet av 20-talet.
Nej, men lägger den genast till läslistan. Vansinnig bevisföring och obskyra världsförklaringar är en av mina absoluta svagheter.
Vansinnig bevisföring? Har du någonsin stött på Verdandis småskrift nr 300, utgiven på Bonniers 1926?
Häftet är författat av läkaren Hjalmar Öhrvall och heter "Om dumheten. En psykologisk studie". Bland kapitlen hittar man:
* Dumhetens väsen och olika former
* Prövning av den givna definitionen på olika fall av dumhet
* Individuell dumhet
* Den kollektiva dumheten
* Kampen mot dumheten
* Dumhetens förebyggande
Med frågeställningar som "Bör dumheten utrotas?"
Vid tillfälle ska jag nog skriva om häftet på Svenska Panoptikon. Det är en helt vansinnig skrift. Författaren skrev, enligt Wikipedia, mest arbeten om psykisk sjukdom, renlighet, befolkningsfrågor och rashygien.
/mattias
Haha, suveränt. Har du en kopia? Dumhetens förebyggande, genialt. Och jag tror definitivt att du måste skriva ett inlägg. Helt fantastiskt. Jag gillar också det strikt objektiva förhållningssättet till ett så subjektivt uttryck. Vilken karl! Han måste ha varit helt oliderlig att ha att göra med. The smug bastard. Hahah.
Tidiga verk i psykologi erbjuder annars över lag mycket humor. Jag minns att jag gick igenom något verk från trettiotalet på jobbet och fann att alla fotografier till exempel på sjukdomar hade undertexter som refererade till exemplet med ordet idiot. Att ordets vedertagna betydelse inte längre har något med medicin att göra gjorde det hela lite komiskt men fick en också att sätta teet i halsen.
Fascinerande fotnot: det finns ytterligare två böcker från den tiden som heter "Om dumheten", av andra författare. Men med samma vetenskapliga hållning till ämnet. Hmm, en jämförande studie vore väl något? Ska jag nog genomföra.
Skicka en kommentar