9 till 5 lördag till onsdag parasiterar på min kreativitet. När torsdagen anländer är det med en fånges mentalitet jag söker mig ut på rastgården. Vart som helst så länge jag tillåts lämna den här stan. J plockar ned kartboken och jag räknar mynten i fickan och så låter vi dörren slå igen bakom oss och tar vi första bästa buss som minuterna senare passerar vårt hus. För den som kan expeditioner vet att det alltid lika mycket ett state of mind som en verklig resa. Därtill för den litterärt eskapistiske är resten ex post facto, allt kan skapas, det vardagliga är inte en möjlighet. Vid ändhållplatsen finns det alltid något att hitta.
Men redan när vi sätter ut med fönsterplats på dubbeldäckarens övervåning har skyarna börjat tätna över staden och den kraftiga vinden vaggar vår enorma transport när vi gör vårt första stopp nere vid Leith Walk. Ute i förortslandskapet byter bussklientelet karaktär. Två unga chavs stiger på vid Leiths fot, flickan i grå tracksuit sjunger stenat på Oasis gamla hit wonderwall medan hennes pojkvän uttråkat lägger upp skorna mot sätet framför och försjunker i sitt fickspel. Vi betraktar dem i övervakningskamerans tv-display över det igenångade fönsterglaset. De gryniga grå figurerna, han liksom fastvuxen i sätet, medan hon gnälligt sjungande, likt ett barn, klättrar runt på de omgivande sätena. Kameran klipper över till den öde busstrappan. Tartanmönstret i de tomma säten. Och sedan till den ensamma skallige mannen som kramar sin väska, kamerans färglösa rendering så grå att han tycks flyta samman med bussens interiör. Och sedan våra egna ansikten, så främmande, när vi stirrar in i våra egna ögon. Generat tittar vi bort. And after all... Mobilsignal. Hon lutar sin sega gymnastiska kropp över pojkens, svarta uppspärrade pupiller, you're my wonderwahahall. Vinden sliter i grenverken utanför. De röda löven klöser desperat över fönsterglaset.
Några stationer längre ut med kusten ropar föraren ändhållplats. Vi befinner oss i Portobello, knappast guldet vid regnbågens fot, Portobello, detta gamla smugglarnäste som fått sitt namn av en sjöman som tjänstgjort i Porto Bello i Panama och som på 1800-talet växte ut till en fashionabel badort för att så industrialiseras, uppleva någon kort succé som leisure centre under mitten till det sena nittonhundra talet för att tillslut bli en ganska ruffig förort med en strand och upplyst sekelskiftes promenade som likt de två sidorna av en u-formad magnet förenar motsatsparen: å ena sidan medelålders hundägare från övre medelklassen, barnfamiljer, exklusiva delikatessens och parfymbutiker, å andra neddekade neds som röker på nere vid vattnet och grupper av auktoritära prepubertala kids i tracksuits och crewcuts som rånar pensionärer. Jag och J, placerade i i u-ets krok, mitt i den mediokra icke-extremen, är paradoxalt nog en ovanlig flanör vid dessa stränder och de sura vågor som piskar upp över dem. (Försommaren här annonseras för övrigt för det mesta med de grymma insjuknanden som hundarna möter sedan de druckit av det jäsande vattnet, och de skyltar som hamras ut över sanden, Do not bathe, No swimming etc.)
Stormen vid kusten tycks för övrigt ha slitit sig löst, likt en av dessa rabiata jyckar från sina ägare. Flåsande jagar hon oss ner genom centrumet, förbi bingohallen (två stolar på trappavsatsen, och ett av dessa bordshöga pelaraskfat som rykande lägrar bakgatan i stanken av brinnande filter och aska) och ut på den upphöjda strandpromenaden, där vi för några sekunder hamnar i ett tillfälligt vindöga. Och framför oss breder the forth of firth ut sig, i den dimmhöljda förmiddagen påminnande om ett öppet hav. Den lösa sanden rör sig över Portobellos strand likt gyllene ormar eller dimlika rep som piskande ringlar sig fram över det bruna våta skorpan. Havet ser ut som en uppslagen stenöken, vågorna spetsade mot den svarta himlen, askgrå och skummande med sina egna skuggor likt mörka pilar spinnande av och åter innan deras lopp bryts vid strandkanten. I öppningarna i husfasaderna tränger vinden in med obönhörlig kraft, dränker för ett ögonblick våra röster och stryker sina kalla fingrar upp över vaderna och genom trenchcoaten innan den lägrar sin hand över nacken och knuffar oss vidare. Ångan blir till fukt mot halsdukarna och rullar ned över bröstet allt medan kinderna, likt nylackerade äpplen hårdnar i kylan.
Nöjesattraktionerna utmed denna gamla beach resort ser malplacerade ut vid den avskalade och ödelagda kuststräckan, de gamla spelhallarna, lekplatserna och strandduscharna. Ruschkanorna tjuter ihåligt i stormen som gapar de efter sina användare. Och kedjorna i gungställningarna spöar upprorisk metallskeletten de sitter upphängda i. Gnisslande och kvidande. Locket till en plastkopp rullar rasslande över promenaden. Och sopstationen har slagits upp och dess svarta säck spytts ut över stenen. De enda lokaler som erbjuder något sorts temporärt skydd mot vinden är de gamla spelhallar från åttiotalet som löper vägg i vägg utmed promenaden, med dess överentusiastiska slogans över de bruna tegelväggarna: Fun City och Tower Amusements (i slags kartongvariant av en medeltida borg). There was a fun fair, säger J lakoniskt, right there. I went there as a child with Andy. T'was mental. A kid died couple of years later. Almost got his head ripped of in the ride. Had to close. Clear the hole thing out. Vi kikar in genom hålet i staketet, gården ligger ödelagd. Odefinierat metallbråte i travar över stenplanen som slagits sönder underifrån av ogräset. Huset på andra sidan gården är igenbommat. Dörrarna i muren knarrar i gängorna, som om de andas i vinddraget.
Och kanske är det vinden som trubbar av våra omdömen, kanske för att melankolin i de ödelagda nöjesstråken, men idén om att turista på det gamla hederliga badortsviset förefaller högst lockande. Vi bortar av skorna på den kungligt röda mattan i entrén med dess löften om nobel leisures och promenerar in i spelhallens röddekadenta grotta. Maskinerna breder ut sig över den paisleymönstrade mattan i sitt plåttriga överdåd av billiga gulddekaler, neonljus och blinkande displayer. Var apparat har sin egen melodi, en kakofoni av burkig musikalitet, abbas money money money och tjutande, ringande och smattranden av mynt i luckor. I wimpys, den lokal hamburgeriet kan man inhandla högkolestrol föda för de sista slantarna. Det är tomt bakom kassan, men mot den rudimentära glasväggen står två lönnfeta män i jeans och reklam t-shirts och fingeräter chipsandcheese, de sega strängarna av brinnande orange cheddar likt hett gummi mellan fingertopparna och pappersfaten. De nickar, som man gör, av vana eller förvåning, på platser dit inga andra söker sig. Abba loopar och går rasslande igång igen. Det är som att bäddas in i ett överflöd, i ett sensorama för de känslokalla, spänning, upphetsning och framgång, kapsulerat i de små myntslåttarna i de ändlösa maskinerna.
Vi växlar varsitt pund i den gula växelmaskinen vars färg flagnat. 2-pencarna rasslar ner. En handfull koppar var. De populäraste maskinerna är hexagonformade kupoler som pumpar ut de nedsläppta mynten mot den trave pennies som andra kastat, de mynt som rubbas av ditt mynt och skjuts ned för kanten rasslar ned i vinstluckan. Det är en långsam process. Klasarna av pengar vid maskinens kant ligger orörliga. Bredvid oss står en sextioårig tant med utskjuten haka och små runda glasögon och lägger tiocentare i hexagonens andra slått. Hennes kropp påminner om ett träd som vuxit vid en mur som sedan länge rivits men lämnat trädet format efter dess närvaro. Ryggen krökt i en begynnande puckel och de foträta skorna bredbent mot mattan. Hon har mynten i fickan på blusen och släpper dem suckande, liksom pysande, likt en ballong. I ett annat hörn kan man spela på hästar. Ett akvarieformat glasskåp över vars botten fem tvådimentionella hästar med groteskt flinande förare glider fram. Sedan vi vunnit tillbaka ett par cent verkar framgången total, häst nummer två är en ständig vinnare. Vid närmare studier däremot kan den faktiska vinstsannoliketen matematiskt kalkyleras och omintetgöras. Annat än slumpen finns ingen metod bättre än de andra. Vi står kvar och stirrar på de equestrianska imitationerna, på hovarna som svävar orörliga fram och åter över plastglaset. Ett par rundor låter vi spela på alla fem hästarna, till stor förlust men med en varm psykologisk känsla av succé till följd. Om jag är den spelade cynikern, den skeptiske matematikern personifierar J den tekniske jokern, en spelare par excellence, som kan resa sig och gå vilket ögonblick som helst men som tillika dekonstruerar spelet och endast spelar på de maskiner i vilka han kan finna en svaghet, i vilka han kan utnyttja systemet. Så berättar han om den geniala flick of the hand som tio år tillbaka fann honom med spelförbud från den lokala spelhallen sedan han med förkrossande vinstprocent spelat en av maskinerna tom. Vilket för övrigt summerar våra två livsfilosofier, åskådaren och jokern. Ändå kryper den loja spelmentaliteten fram, den mekaniska rörelsen från fickan till handen och den blinda blicken. Den billiga estetiken med dess svallvåg av erbjudanden, av löften och enordsbudskap som en brännlampa genom ena ögonhålan och ut genom den andra. I det tidlösa fönsterlösa dunklet saknas referensramar. Det är som idealiseringen av den platonska grottan, ett kosmos av avtrubbade känsloimitationer, och stormen känns befriande sedan vi slitit oss lösa. För om en storts antediluvisk dekadens kan föras i godan ro bakom the Towers brutalvariant av riddararkitetur piskar ett verkligt syndafall ner utanför. Havet tycks ha rest sig likt en vägg, de gråa nyanserna mellan strand hav och himmel sedan länge utsuddade. På andra sidan portobellos vackert snidade sekelskiftesstaket reser sig ett askgrått intet ur vilket vinden kastar sina pådrivande piskrapp.
Vi rusar upp genom de tomma kvarteren och vinkar in vår ark i Portobello center. Parformationerna på övre däck knappast av Noah standard men likväl, neither are we. Dränkta råttor, spelare och inebrates. Vi kryper ihop i framsätet och lutar våra fuktiga kinder mot varandra. Och medan värmen långsamt kryper tillbaka genom de tartanklädda sätena och genom våra uttrötta mjukt sammanklängda kroppar kan vi bara konstatera att veckans ok skingrats, att vardagen upplöst och att det är dags att åka hem igen. It's fine, säger jag, I can write again.
Men redan när vi sätter ut med fönsterplats på dubbeldäckarens övervåning har skyarna börjat tätna över staden och den kraftiga vinden vaggar vår enorma transport när vi gör vårt första stopp nere vid Leith Walk. Ute i förortslandskapet byter bussklientelet karaktär. Två unga chavs stiger på vid Leiths fot, flickan i grå tracksuit sjunger stenat på Oasis gamla hit wonderwall medan hennes pojkvän uttråkat lägger upp skorna mot sätet framför och försjunker i sitt fickspel. Vi betraktar dem i övervakningskamerans tv-display över det igenångade fönsterglaset. De gryniga grå figurerna, han liksom fastvuxen i sätet, medan hon gnälligt sjungande, likt ett barn, klättrar runt på de omgivande sätena. Kameran klipper över till den öde busstrappan. Tartanmönstret i de tomma säten. Och sedan till den ensamma skallige mannen som kramar sin väska, kamerans färglösa rendering så grå att han tycks flyta samman med bussens interiör. Och sedan våra egna ansikten, så främmande, när vi stirrar in i våra egna ögon. Generat tittar vi bort. And after all... Mobilsignal. Hon lutar sin sega gymnastiska kropp över pojkens, svarta uppspärrade pupiller, you're my wonderwahahall. Vinden sliter i grenverken utanför. De röda löven klöser desperat över fönsterglaset.
Några stationer längre ut med kusten ropar föraren ändhållplats. Vi befinner oss i Portobello, knappast guldet vid regnbågens fot, Portobello, detta gamla smugglarnäste som fått sitt namn av en sjöman som tjänstgjort i Porto Bello i Panama och som på 1800-talet växte ut till en fashionabel badort för att så industrialiseras, uppleva någon kort succé som leisure centre under mitten till det sena nittonhundra talet för att tillslut bli en ganska ruffig förort med en strand och upplyst sekelskiftes promenade som likt de två sidorna av en u-formad magnet förenar motsatsparen: å ena sidan medelålders hundägare från övre medelklassen, barnfamiljer, exklusiva delikatessens och parfymbutiker, å andra neddekade neds som röker på nere vid vattnet och grupper av auktoritära prepubertala kids i tracksuits och crewcuts som rånar pensionärer. Jag och J, placerade i i u-ets krok, mitt i den mediokra icke-extremen, är paradoxalt nog en ovanlig flanör vid dessa stränder och de sura vågor som piskar upp över dem. (Försommaren här annonseras för övrigt för det mesta med de grymma insjuknanden som hundarna möter sedan de druckit av det jäsande vattnet, och de skyltar som hamras ut över sanden, Do not bathe, No swimming etc.)
Stormen vid kusten tycks för övrigt ha slitit sig löst, likt en av dessa rabiata jyckar från sina ägare. Flåsande jagar hon oss ner genom centrumet, förbi bingohallen (två stolar på trappavsatsen, och ett av dessa bordshöga pelaraskfat som rykande lägrar bakgatan i stanken av brinnande filter och aska) och ut på den upphöjda strandpromenaden, där vi för några sekunder hamnar i ett tillfälligt vindöga. Och framför oss breder the forth of firth ut sig, i den dimmhöljda förmiddagen påminnande om ett öppet hav. Den lösa sanden rör sig över Portobellos strand likt gyllene ormar eller dimlika rep som piskande ringlar sig fram över det bruna våta skorpan. Havet ser ut som en uppslagen stenöken, vågorna spetsade mot den svarta himlen, askgrå och skummande med sina egna skuggor likt mörka pilar spinnande av och åter innan deras lopp bryts vid strandkanten. I öppningarna i husfasaderna tränger vinden in med obönhörlig kraft, dränker för ett ögonblick våra röster och stryker sina kalla fingrar upp över vaderna och genom trenchcoaten innan den lägrar sin hand över nacken och knuffar oss vidare. Ångan blir till fukt mot halsdukarna och rullar ned över bröstet allt medan kinderna, likt nylackerade äpplen hårdnar i kylan.
Nöjesattraktionerna utmed denna gamla beach resort ser malplacerade ut vid den avskalade och ödelagda kuststräckan, de gamla spelhallarna, lekplatserna och strandduscharna. Ruschkanorna tjuter ihåligt i stormen som gapar de efter sina användare. Och kedjorna i gungställningarna spöar upprorisk metallskeletten de sitter upphängda i. Gnisslande och kvidande. Locket till en plastkopp rullar rasslande över promenaden. Och sopstationen har slagits upp och dess svarta säck spytts ut över stenen. De enda lokaler som erbjuder något sorts temporärt skydd mot vinden är de gamla spelhallar från åttiotalet som löper vägg i vägg utmed promenaden, med dess överentusiastiska slogans över de bruna tegelväggarna: Fun City och Tower Amusements (i slags kartongvariant av en medeltida borg). There was a fun fair, säger J lakoniskt, right there. I went there as a child with Andy. T'was mental. A kid died couple of years later. Almost got his head ripped of in the ride. Had to close. Clear the hole thing out. Vi kikar in genom hålet i staketet, gården ligger ödelagd. Odefinierat metallbråte i travar över stenplanen som slagits sönder underifrån av ogräset. Huset på andra sidan gården är igenbommat. Dörrarna i muren knarrar i gängorna, som om de andas i vinddraget.
Och kanske är det vinden som trubbar av våra omdömen, kanske för att melankolin i de ödelagda nöjesstråken, men idén om att turista på det gamla hederliga badortsviset förefaller högst lockande. Vi bortar av skorna på den kungligt röda mattan i entrén med dess löften om nobel leisures och promenerar in i spelhallens röddekadenta grotta. Maskinerna breder ut sig över den paisleymönstrade mattan i sitt plåttriga överdåd av billiga gulddekaler, neonljus och blinkande displayer. Var apparat har sin egen melodi, en kakofoni av burkig musikalitet, abbas money money money och tjutande, ringande och smattranden av mynt i luckor. I wimpys, den lokal hamburgeriet kan man inhandla högkolestrol föda för de sista slantarna. Det är tomt bakom kassan, men mot den rudimentära glasväggen står två lönnfeta män i jeans och reklam t-shirts och fingeräter chipsandcheese, de sega strängarna av brinnande orange cheddar likt hett gummi mellan fingertopparna och pappersfaten. De nickar, som man gör, av vana eller förvåning, på platser dit inga andra söker sig. Abba loopar och går rasslande igång igen. Det är som att bäddas in i ett överflöd, i ett sensorama för de känslokalla, spänning, upphetsning och framgång, kapsulerat i de små myntslåttarna i de ändlösa maskinerna.
Vi växlar varsitt pund i den gula växelmaskinen vars färg flagnat. 2-pencarna rasslar ner. En handfull koppar var. De populäraste maskinerna är hexagonformade kupoler som pumpar ut de nedsläppta mynten mot den trave pennies som andra kastat, de mynt som rubbas av ditt mynt och skjuts ned för kanten rasslar ned i vinstluckan. Det är en långsam process. Klasarna av pengar vid maskinens kant ligger orörliga. Bredvid oss står en sextioårig tant med utskjuten haka och små runda glasögon och lägger tiocentare i hexagonens andra slått. Hennes kropp påminner om ett träd som vuxit vid en mur som sedan länge rivits men lämnat trädet format efter dess närvaro. Ryggen krökt i en begynnande puckel och de foträta skorna bredbent mot mattan. Hon har mynten i fickan på blusen och släpper dem suckande, liksom pysande, likt en ballong. I ett annat hörn kan man spela på hästar. Ett akvarieformat glasskåp över vars botten fem tvådimentionella hästar med groteskt flinande förare glider fram. Sedan vi vunnit tillbaka ett par cent verkar framgången total, häst nummer två är en ständig vinnare. Vid närmare studier däremot kan den faktiska vinstsannoliketen matematiskt kalkyleras och omintetgöras. Annat än slumpen finns ingen metod bättre än de andra. Vi står kvar och stirrar på de equestrianska imitationerna, på hovarna som svävar orörliga fram och åter över plastglaset. Ett par rundor låter vi spela på alla fem hästarna, till stor förlust men med en varm psykologisk känsla av succé till följd. Om jag är den spelade cynikern, den skeptiske matematikern personifierar J den tekniske jokern, en spelare par excellence, som kan resa sig och gå vilket ögonblick som helst men som tillika dekonstruerar spelet och endast spelar på de maskiner i vilka han kan finna en svaghet, i vilka han kan utnyttja systemet. Så berättar han om den geniala flick of the hand som tio år tillbaka fann honom med spelförbud från den lokala spelhallen sedan han med förkrossande vinstprocent spelat en av maskinerna tom. Vilket för övrigt summerar våra två livsfilosofier, åskådaren och jokern. Ändå kryper den loja spelmentaliteten fram, den mekaniska rörelsen från fickan till handen och den blinda blicken. Den billiga estetiken med dess svallvåg av erbjudanden, av löften och enordsbudskap som en brännlampa genom ena ögonhålan och ut genom den andra. I det tidlösa fönsterlösa dunklet saknas referensramar. Det är som idealiseringen av den platonska grottan, ett kosmos av avtrubbade känsloimitationer, och stormen känns befriande sedan vi slitit oss lösa. För om en storts antediluvisk dekadens kan föras i godan ro bakom the Towers brutalvariant av riddararkitetur piskar ett verkligt syndafall ner utanför. Havet tycks ha rest sig likt en vägg, de gråa nyanserna mellan strand hav och himmel sedan länge utsuddade. På andra sidan portobellos vackert snidade sekelskiftesstaket reser sig ett askgrått intet ur vilket vinden kastar sina pådrivande piskrapp.
Vi rusar upp genom de tomma kvarteren och vinkar in vår ark i Portobello center. Parformationerna på övre däck knappast av Noah standard men likväl, neither are we. Dränkta råttor, spelare och inebrates. Vi kryper ihop i framsätet och lutar våra fuktiga kinder mot varandra. Och medan värmen långsamt kryper tillbaka genom de tartanklädda sätena och genom våra uttrötta mjukt sammanklängda kroppar kan vi bara konstatera att veckans ok skingrats, att vardagen upplöst och att det är dags att åka hem igen. It's fine, säger jag, I can write again.
1 kommentar:
Jag älskar dig, Mamma
Skicka en kommentar