onsdag 5 november 2008

MORBIDA REKREATIONER (en aspekt av en Paris-resa)

à mon père

Det är svårt att resa i nuet. När våra egna städer slagit rötter i vår privata historia tycks främmande resmål gräva sin rötter genom historiböcker, fantasier och drömmar. Paris historia ligger som en skugga över hennes flanörer i turiststråken, från montmartres femtioåriga mediokra konstnärer (inte så sällan axlande en stereotyp de själva knappast har galgen att hänga upp kostymen på, som Tony, eller Toni, med sitt borstiga skägg och svarta basker, som med den typisk franska charmanta komplimangen, elle est très jolie, non?, slår sig ned bredvid mig och min fader för att mycket snart visa sig vara en glaswegiansk invandrare som upptäck att kan kan leva på att måla sina skissade karikatyrer på la butte och ha råd med både hyra, gitanes och otaliga glas espresso och rödvin, på de svindyra haken runt Place de Tertre) till de oftast utländska unga lit
terati som gassar sig i historiens hetta i lilla Shakespeare and Company - sover i Joyce's säng och lämnar de sega upphettade ostarna på utsidan av fönsterbläcket - un frigo bohèm, non?, eller de lättklädda damer som någon slags grimasch till områdets kabaréförflutna håglöst väntar i de namnlösa barerna med fördragna sammetsgardiner vid Pigalle - de vaggande korslagda benen likt polerat lack i det dunkla ljuset och skuggorna och den tjocka svarta ögonsminket omöjliga att skilja isär, fingrarna vevande drömskt i ljusblå, grällrosa, och persikogula drinkar, medan leopardmönstren, spetsarna, och det blanka rynkiga PVCet likt utomjordiska skinn gnager i de fasta sega kvinnokropparna. Den fina linjen mellan uppspelade fantasier, mellan historiska vingslag och modern äkthet omöjlig att staka ut. Och så blir Paris, mer än någon annan stad, en plats där man finner sig jaga det förflutna, bocka av platser och personer, hedra förlutna storheter och hungrande söka efter den historiska essensen i reliker och monument.
Jag och min käre Papan ska det visa sig sedan jag sammanställt mina privata troféer vid hemkomst, har två huvudsakliga strategier i våra kulturhistoriska studier under allhelgona-eskapaden: jag promt, med min faibl
esse för gotisk estetik och tja, död, uppmanande till ett slags hyllningståg över stadens kyrkogårdar, och min far, denne storslagne connaisseur, till en historisk dryckesrunda främst på anrika boulevard Saint-Germain.

Således tillbringas kvällarna i en behaglig dimma från en Pernod på Brasserie Lipp i den mjuka äggvita ljuset under de kaklade deco-väggarna med deras sprött växande bambumotiv, i säten nötta av celebriteter som Camus, Balthus och Genet; till en Armagnac under de asiatiska handelsmännen på ståtliga Les deux Magot där den hårt proffessionelle kyparen utan ett leende häller upp de dyra dropparna vid bordet och där den kvinnliga servitösen gracilt tar sina varv genom den överfyllda lokalen med ett dignande fat avancerade bakverk, tålmodigt låtande sina gäster välja bland delikatesserna, Sartre's stol lägrad av en kvinna päls som nästan uttråkat låter sin lilla dessertgaffel smälta genom en choklad tartelette, liksom vore hon allt för van vid de litterära gastar som andas genom lokalen - Gide, Apollinaire, Oscar Wilde, oh, om det inte var här Elouard en gång introducerade Picasso till den fantatiska Dora Maar; och vidare, en Calvados i ett av de röda sätena i Café de Flore's spegelsal - givetvis Sartre och de Beauvoir's lokus - där den betydligt livligare personalen ler var gång de passerar bordet och rummet tycks puttra av liv; och sedan, för natten är ännu ung, La Cloiserie de Lilas, en gin och tonic över disken i den dunkla baren, där en av barstolarna bär en liten metallbricka med namnet på dess mest famösa stamgäst, Ernest Hemingway; för att avsluta över en enorm tallrik fruit de mar och crepes - madame, regard! c'est votre crêpes flambées! poff! - på enorma La Cupole i Montparnasse.

Allt medan dagarna breder ut sig i regnet på Père Lachaise och Cimetière de Montparnasse sökande kartlösa bland de tusentals gravmonumenten med de dyngsura jackorna slickande skuldror och överarmar oc
h skorna tjoffande ackompanjerande vätan. Här har döden slagit läger i ändlösa små kyrkmonument, byggnader med målade glasfönster och sirade metallgrindar och små hyllor med tavlor, skålar och blommor som sedan länge övervuxits damm och grus. De fina spindelnäten vaggar som grå silkesgardiner i vinden i fönster som inte sällan krossats med metalltrådarna i glaskonsten slingrande likt förvridna fingrar genom öppningarna. Korparna jagar runt bland de röda löven. Och kopparstatyernas gröna färg rinner långsamt nedför de vita stenarna. På stenstoderna saknas ibland en näsa, ibland ett öga eller en hakspets, ibland en hand, ibland ett ben, inte sällan själva skallen. Förfallet är i alla fall jämnlikt, här rasar löven av träden och ruttnar illröda i leran, alltmedan dessa bizarra dödsmonument själva tillåts förfalla över de kroppar som sedan länge upplösts. Och likt gamla bekanta ramlar vi över världslitteraturens storheter, stannar upp liksom ställda inför dessa ingraverade namn som vore de en gammal barndomsvän vars namn vi upptäcker på en dörr i ett främmande hus vi besökt, nästan av en slump, och finner oss tveksamt stå och stirra på som om det där tryckta namnet på något vis betyder mer än själva personen, och sedan vi väntat in tystnaden i trapphuset böjer vi oss på knä och öppnar försiktigt brevinkastet och kikar in över denna på en gång välbekanta och främmande väns lägenhet. Det är lätt att låta sig luras av det fysiska, det materiella. Och ju fler storheter vi passerar, ju fler stenar vi böjer oss ner och klappar, desto märkligare tycks denna företeelse. Ändå fortsätter vi outtröttliga genom ovädret likt så många andra. Och vi sluter oss samman vid monumenten vi alla kommit för att se, en ros hos Baudelaire, en kyss på Wilde, en liten sten på Cortazar, ett fotografi av Proust. Paraplyerna vippande i sina fördjupade regnpaletter, färglada kupoler i detta desaturerade landskap. Men exakt hur den makabra nostalgin får sin tillfredställelse och vad det egenligen är vi söker bland denna stenvärld blir allt mer diffust och så tillslut finner jag mig lyssna till följande dialog mellan två medelålders franska turistande damer:
- Vem's grav är det här?

- Jag vet inte.
- Inte?
De stirrar på stenen.

- G E R I C A U L T, läser den ena kvinnan.
- Vem?
- Det står det på graven.
- Vem var han.
- Vet inte. Men han finns med på listan.
Varpå de båda höjer sina kompakta små kameror till ögonen och knäpper av en bild.

Paris, det förflutnas stad, vem är jag att göra det annorlunda. Sedan de två kvinnorna avlägsnat sig, går jag fram och ställer mig i deras leriga skoavtryck, höjer kameran och trycker av.

3 kommentarer:

annemarie sa...

Mycket vackert. Jag skulle behöva ett fång med rosor, lappar och något litet för att lägga på författares gravstenar... Anne-Marie

Anonym sa...

Ja, jag skulle också plocka fram böckerna...läsa om ... och tänka ... att orden lever. Anne-Marie

Kersti sa...

Fantastiskt. Där vill jag också vandra i regnet.Jag älskar att gå på kyrkogårdar. Men liksom de två damerna kanske jag behöver läsa på en smula.
Var du i katakomberna också?