Efter timmar i regnet och leråkern på Père Lachaise, nätter av försvagande dryckesskap och emotionella möten med litteraturens gastar, så omvälvande för min känsliga artistiska fysik, återvänder jag med en av dessa bohemiska Parisfebrar och finner mig utslagen på soffan hela torsdagen, medan köksfönstrets svärta, likt en vildvuxen stjärnhimmel, exploderar i Guy Fawkes pyroteknik. Dimlika ljusskepnader som rasar likt glittrande snöfall över fasaden eller likt enorma gröngula träd slår ut och dör över Fife. Som briserar likt bomber i kvarteren och triggar hundarna på våningen över som gläfsande klöser mot ytterdörren och låter skallen eka genom trapphuset likt canidaeiska avgrundsvrål. Mitt eget huvud som en spegling av detta festiva ljusspel, de ömmande nervtrådarna likt elektiska sladdar genom membranet, gnistrande vita, sprängande upp över ögonhinnan, och rasslande genom den sega främre loben likt piskande kedjor. Gnyende vrider jag mig i soffan, med kroppen skakande under det stickade lapptäcket vars kanter redan börjat fransa upp det arbete J's farmor femtio år tillbaka lade ner på filten. Huden brinner! Och samtidigt likt nylagd frost krakelerar den när jag vrider mig, likt ett iskallt glas i vilket nyss upphettat vatten stjälps. Det mjuka pyrexiska slemmet likt varmt flott mot läppar och tunga. Jag lider! Och runt om stan sätter de eld på simulacrum av den gamle förrädaren, hans rudimentära halmkropp i lågor i parker och på kullar. Remember, remember, must never be forgot... I feberhettan den historiska likheten, plötsligt överväldigande. Vi brinner!
Förmodligen, näst efter konsten och litteraturen, finns inget så bohemiskt som febern. Denna så estetiska sjukdom, som oftast förenas med vansinnet och de stora passionerna, alltid snarare knutet till intellektet och känslan, än kroppen. Och i vår mänskliga högst komplicerade dualism är detta givetvis en sjukdom att föredra framför, säg den flegmatiska och fluidiska förkylningen, eller de förställande kroppsliga sjukdomarna som påssjuka eller vattkoppor. Febern historiskt är sjukdomen för romantikerna, likt idén om den utompersonliga inspirationen, ett slags gudomligt straff, som vore vi utvalda och försvarslösa inför våra egna demoner och våra egna passioner. Konstnären likt ett slagfält, skyddslös mot sina egna stormar, med pyrexian som den sista utposten när livet blir för övermäktigt för hans känsliga person.
Annars tycks sjukdomar mest vara ett av litteraturens sidospår (med undantag av Proust och Dostojevski som skrivit meterlängder av medicinska skildringar, Dostojevski förståss för febern vad Shakespeare var för den olyckliga kärleken) ett medel allt som oftast för att framhäva en persons karaktär och sinne snarare än ett värdigt tema i egen rätt. Virginia Woolf argumenterade förståss i sin essä On Being Ill i T. S. Eliot's New Criterion 1926 att sjukdomen var ett av litteraturens seriösare men bortglömda ämnen, på samma nivå som den omvälvande kärleken, svartsjukan och döden: "Considering how common illness is, how tremendous the spiritual change that it brings, how astonishing, when the lights of health go down, the undiscovered countries that are then disclosed, what wastes and deserts of the soul a slight attack of influenza brings to light...it becomes strange indeed that illness has not taken its place with love, battle, and jealousy among the prime themes of literature. Novels, one would have thought, would have been devoted to influenza; epics poems to typhoid; odes to pneumonia, lyrics to toothache. But no; ... literature does its best to maintain that its concern is with the mind; that the body is a sheet of plain glass through which the soul looks straight and clear."
Men trots dess litterära svepning tycks sjukdomarna, ju äldre vi blir, påminna allt mer om den kroppsliga bristfälligheterna, som om bakom maskerna av tandvärk, feber och klåda, stirrar ett betydligt mycket äldre ögonpar, orubbligt tillbaka. Och genom den dimmiga natten och Fawkes eldskrud tecknas detta obarmhärtiga memento mori i de feberröda fläckarna över bröstet och armarna och den salta svetten nedför pannan. För i bakom detta kokande ansikte av sjuk hud och uppsvällda kärl tycks Flauberts brev till älskarinnan Colet inte helt felaktigt: "As if all the putrescences and infections that preceded out birth and will repossess usat our death were not enough, during our life we are nothing but corruption and putrefaction, successive, alternate, one overrunning the other. Today you loose a tooth, tomorrow a hair, a sore opens, an abcess forms, blisters are raised on youm drains are inserted. Add to this corns on your feet, bad natural smells of every kind and flavour, and you have a most inspiring picture of the human person."
Förmodligen, näst efter konsten och litteraturen, finns inget så bohemiskt som febern. Denna så estetiska sjukdom, som oftast förenas med vansinnet och de stora passionerna, alltid snarare knutet till intellektet och känslan, än kroppen. Och i vår mänskliga högst komplicerade dualism är detta givetvis en sjukdom att föredra framför, säg den flegmatiska och fluidiska förkylningen, eller de förställande kroppsliga sjukdomarna som påssjuka eller vattkoppor. Febern historiskt är sjukdomen för romantikerna, likt idén om den utompersonliga inspirationen, ett slags gudomligt straff, som vore vi utvalda och försvarslösa inför våra egna demoner och våra egna passioner. Konstnären likt ett slagfält, skyddslös mot sina egna stormar, med pyrexian som den sista utposten när livet blir för övermäktigt för hans känsliga person.
Annars tycks sjukdomar mest vara ett av litteraturens sidospår (med undantag av Proust och Dostojevski som skrivit meterlängder av medicinska skildringar, Dostojevski förståss för febern vad Shakespeare var för den olyckliga kärleken) ett medel allt som oftast för att framhäva en persons karaktär och sinne snarare än ett värdigt tema i egen rätt. Virginia Woolf argumenterade förståss i sin essä On Being Ill i T. S. Eliot's New Criterion 1926 att sjukdomen var ett av litteraturens seriösare men bortglömda ämnen, på samma nivå som den omvälvande kärleken, svartsjukan och döden: "Considering how common illness is, how tremendous the spiritual change that it brings, how astonishing, when the lights of health go down, the undiscovered countries that are then disclosed, what wastes and deserts of the soul a slight attack of influenza brings to light...it becomes strange indeed that illness has not taken its place with love, battle, and jealousy among the prime themes of literature. Novels, one would have thought, would have been devoted to influenza; epics poems to typhoid; odes to pneumonia, lyrics to toothache. But no; ... literature does its best to maintain that its concern is with the mind; that the body is a sheet of plain glass through which the soul looks straight and clear."
Men trots dess litterära svepning tycks sjukdomarna, ju äldre vi blir, påminna allt mer om den kroppsliga bristfälligheterna, som om bakom maskerna av tandvärk, feber och klåda, stirrar ett betydligt mycket äldre ögonpar, orubbligt tillbaka. Och genom den dimmiga natten och Fawkes eldskrud tecknas detta obarmhärtiga memento mori i de feberröda fläckarna över bröstet och armarna och den salta svetten nedför pannan. För i bakom detta kokande ansikte av sjuk hud och uppsvällda kärl tycks Flauberts brev till älskarinnan Colet inte helt felaktigt: "As if all the putrescences and infections that preceded out birth and will repossess usat our death were not enough, during our life we are nothing but corruption and putrefaction, successive, alternate, one overrunning the other. Today you loose a tooth, tomorrow a hair, a sore opens, an abcess forms, blisters are raised on youm drains are inserted. Add to this corns on your feet, bad natural smells of every kind and flavour, and you have a most inspiring picture of the human person."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar