lördag 29 november 2008

VÄNTRUM

Det är förståss få platser som får en att känna sig så sjuk som sjukhus. Väntrum höljda i den skrovliga luft som unison hosta ger. Bleka svettiga ansikten, likt porösa svampar som smälter ut över furubänkarna i den matta skenet genom de fördragna tygpersiennerna. Ett gråtande barn som vrider sig likt en kluven daggmask i sin luvklädda moders trötta famn. Och en man som darrande trycker en näsduk mot läpparna, så försiktigt att han tycks förvänta sig att något mycket dyrbart ska passera mellan de blågrå tänderna, något han måste fånga upp och bädda in i den fuktiga tygbiten, innan det går förlorat. Trots det tjugotal församlade är rummet lägrat i en sprängande tystnad. Endast luftkonditioneringen rasslar mot väggen. När jag kommer in och knackar J på axeln, lets get out of here, och han drar ut hörlurarna ur öronen med ett slappt knyck med handleden, och sätter på sig sin blå öronlappsmössa, följer det tigande rummet oss med blicken. Jag antar att det är en av dessa oskrivna regler kring rätten att studera andra. De som stannar får stirra, de som reser sig och går sänker blicken.

3 kommentarer:

annemarie sa...

Lysande. Vilken bild. A-M

Kersti sa...

det är en helt fantastisk betraktelse. Precis så är det. Amen.

Anonym sa...

Jag böjer mitt huvud efter att ha läst det här, sedan höjer jag det igen för att läsa det om igen, en gång till. Anne-Marie