måndag 1 december 2008

GAST

Måndag. December. Och eftersom natten varit ett tvåfrontskrig mot magkramper och drömmar om flykt som förefaller tagna ur Freudianska textböcker sjukanmäler jag mig på morgonen. Om den försenade dagen som tillslut anländer finns knappast annat att tillägga än en av dessa Orwelliska väderleksbetraktelser. Pölarna på taket tvärs över gatan har frusit igen och krakelerats. Minusgraderna håller i sig. Jag äter ett rivet äpple i kylan från det iskalla tre meter höga fönsterglaset och förbannar världen. Jag känner mig som om jag betraktar livet genom ett kikarsikte. J kommer upp och lägger sin hand på min axel, som för att annonsera sin avgång, dress warm, säger jag. Hans lätta andedräkt spricker upp likt en växande cirkel över glaset och dimlägger den frostklädda vyn. Jag suckar mot min egen ruta men de skarpa skuggorna på andra sidan grumlas inte för ett ögonblick. I gotta go, säger han.
Jag kommer att tänka på en märklig episod på jobbet härom dagen. När jag kom in om morgonen hade det regnat. Byggnaderna hängde som grå akvareller ur himlen. Kullerstenen så dränkt över gatorna att själva trottoarerna tycktes sippra ned i avloppen. Den där svarta glansiga vätan som planar ut världen med sin mjuka konturslöshet. Jag borstade av hatten i dörren sedan K öppnat och skyndade mig huttrande in. Men trots den villrande labyrint av avtryck som de andras skor har lämnat fann jag till min förvåning att mina fötter knappt ens tycks ha rört vid golvet, att jag till skillnad från de andra var till synes spårlös. Någon kommenterar det skämtsamt och i köket satte jag mig ner och vände förbryllat på mina tunna tygsulor, men de hade redan torkat.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Du lämnar fotspår och har alltid gjort. Du gör det här. Du har gjort det på andra platser. Jag har så många fotspår där jag är - de flesta är avtryck från dina fötter. Jag är orolig för din mage... Mamma

annemarie sa...

Det är sant. Jag har inte tänkt på det - men du använder inaktiviteten i språket. Spännande. Anne-Marie

svenskapanoptikon sa...

Märkligt. Du går då inte mig spårlöst förbi. För mig är du intryck, uttryck, avtryck.
/M

J sa...

I blog therefore I am! Det var ju lite pekoral över det här inlägget. Men jag gillar idén om att sakna avtryck på ett fysiskt sätt.

Anonym sa...

Du klampar omkring med dina smygande steg, du förstår ju inte det, till och med mina träplankor syns bära dina fotspår. Till och med vattnet lämnar en liten, liten saknad av tomrum och flyter inte ut riktigt där du har satt dina steg. "Gast" jo du... det kan du aldrig bli. Gastkramande kanske... säger jag från andra ändan av det virtuella. Må bäst... och börja KLAMPA FRAM!
Mamma