KARTOGRAFISK OANSVARIGHET

Det finns i Edinburgh områden jag har slutat röra mig genom. Områden som bokstavligen, ju längre vi håller oss undan dem, växer till veritabla minfält, genom vilka, när vi tillslut motvilligt tvingas riskera oss in i Zonen, vi går likt slagna hundkräk med hjärtat hamrande mot bröstkorgen. Och det är med viss somber humor jag upptäckt hur kartan krympt med årstiderna. Det börjande med D. Marchmont, detta studentområde med dess enorma sekelskifteslägenheter och lokala ekologiska butiker, indiska grönsakshandlare, och flotta vinbarer, som var hem för JM och sedemera D, min chef, båda med vilka den gemensamma tystnaden blivit en växande abyss upp genom Argyle Street och sedan likt en vallgrav spännande genom hela Warrender Park Road och ner ända till Melville Drive som hugger genom the Meadows grönområde. Område D, icke att underskatta, innefattar också det gamla haket the Argyle, av vars lätt alkoholiserade stamgästerna allt för många känner mig vid namn: främst den skallige glasögonförsedde bartendern som skrattade allt för gällt och vars ansikte bar ett av dessa oförklarliga uttryck av perverterad desperation som fick också hans artiga chauvinism att falla i ogod jord hos de kvinnliga gästerna, men också den lille läkaren som leende kysste min hand varje kväll med något roat längtande i blicken, och den amerikanska 75 strippan som brukade ha sina bizarra burleskkvällar i källaren, och i sin kortklippta bob och flapper-klänning underhöll de sarkastiska unga män som skrattade åt hennes ådriga fisknätsklädda lår snarare än hennes knivskarpa insinuerande skämt, samt Hero, den unge kinesiske utbytesstudenten som etnocentriskt hade döpts efter den enda asiatiska karaktären i en populär amerikansk tv-serie av barpersonalen, och som kom in ensam och på travande engelska konverserade med vem än som råkade sitta intill honom på barstolen vid disken.
I och med min uppsägning från bokhandeln blev sedan så väl A. West Port, som C. Bruntsfield allt mer komplicerade snårskogar. The West Port likt en svulst, avgränsade symboliskt vid de fyra punkterna kaffehaket Fed and Watered, Konstskolan vid Lauriston Gardens, the Royal Bank of Scotlands groteska glasbyggnad vid Lothian Road, samt the Blue Blazer, det gamla stamhaket straxt efter den lilla cornershopen i vilken D har för vana att köpa sitt en-punds-cider. Och Bruntsfield, straxt intill Marchmont, i vars center D's och C's enorma två-våningslägenhet gör flera kvarter nästan helt off limit.
Och sedan, knappa veckorna efter, och min patetiskt desperata flytt, som oförklarligen lägrade hela B. Tollcross i ett kartografiskt dunkel. Passerade med bussen härom kvällen slog det mig att det var första gången jag ens färdades igenom Edinburghs sydligare områden. Den torra hettan kokande mot loberna. Och känslan långsamt lämnande de fuktiga handflatorna, armarna och benen, likt hos en frostskadad. Med huvudet tryckt mot dubbeldäckarens fönsterglas och mörkret likt en spegel, kunde jag ändå se den upplysta biografen och det vita lakan som täckte fönstret till mitt forna rum. Vilka det ens är jag undviker här är omöjligt att säga. Toll cross, denna sociala hotspot genom vilken du sällan passerar osedd, kanske är det V, S, och all spridd bokhandelspersonal, alla gamla bekanta, JM, D, L, och J, den irländske hobomiljonären, som kartlägger flygrutter för försvaret med ett enmansplan, och för vem jag låtit avgränsa också det lilla området E upp mot Merchiston, där hans enorma lyxlägenhet ligger. Jag minns inte längre. Fobofobian förståss den mest utbredda skräcken när det paniska trädet ska skäras ned. För att komplicera ytterligare, bör tilläggas, kan ett rigoröst tidschema appliceras på samtliga områden. Område D. exempelvis främst att undvika efter sex på vardagar samt helger, medans A. förefaller avaktiverat efter tio på nätterna. C och E kan beträdas med aktad varsamhet medan B förefaller fullkomligt paralyserande 24:7.
Exakt hur, när och varför kartan till en början inskränkts är omöjligt att peka på, snarare tycks tystnaden eskalerat ur de mest simpla omständigheter, några veckors utmattande sjukdom, för långa arbetstimmar, ett par missade samtal och den krypande men allt mer betyngande känslan av att man förlorat något. För snarare än lugnet före stormen grävdes den här stadens skyttegravar i det totala lugnet efter stormen.