OM KONSTEN ATT NAVIGERA GENOM SJUKHUS

Western Generals korridorer är tomma på folk och slingrar sig organiskt likt tunnlar genom en bunker. Labyrinten av gångar förenklas endast av de märkliga färgkoder som likt byråkratiska ariadnetrådar tecknats över väggarna. Nystanen leder till ändlösa stationer, från det oranga rummet där en ensam man utfluten i sin enorma elektriska stol roterar med hjulen gnisslande mot linoleummattan i dunklet vid hissarna, till canceravdelningen där patienterna förblir osynliga, men besökarna anländer i sombra strömmar med kassar med tidningar och smågodis, och huvudentren vars dagsreception stängt för natten, men på vars trottoarkant, två kanske sjuttioåringa damer i matchande illrosa morgonrockar och rullstolar, röker de sista blossen för natten med snabbt krypande cigaretterna likt två eldflugor i den fuktiga natten och det hesa skrovliga rösterna förtroligt dämpade över de likaledes rosatecknade läpparna. Det finns som sagt ändlösa destinationer att jaga färgbanden mot, men trots de ändlösa små receptionerna vid färgkodernas slut, finns knappast vare sig minotaur eller frihet att omfamna, snarare då dessa trötta gråögda systrar i blå kappor, som likt kassörskor eller uttråkade butiksförestånderskor, skickar dig vidare med en av dessa långa vindlande vägbeskrivningar. Take a right at the corner, then a left, then up a flight of stairs, and then straight up through the corridor, and then a left... Och när vi efter fruktlöst irrande söker hjälp hos de Mondrian-lika färgkartor som sitter upphamrade runtom byggnaderna, stannar den medelålders vaktmästaren som flåsande arbetar sig igenom den branta korridoren och skakar på huvudet, ferget them maps, son, just follow the directions, them maps are no good.
Gångarna och rummens sparsamma belysning får dem att verka nedsläkta och avstängda. Korridorerna är nästan uteslutande upplysta av de kalla vita gatljusen utanför, som kastar sina bleka rektangulära skuggor över plastmattorna och de avtrubbat beiga, vita, pastellblå väggarna. Och den öde offentligheten ger onekligen en känsla av inkräktande. Den outhärdliga minimalismen får ögat att glida undan likt vatten över olja. Får blicken att jaga var anomali, att stirra in genom halvöppna springor på draperade metallsängar, hyllplan av vita kartonger och blekgröna handdukar, eller omänskliga maskinskelett. Vi lyssnar efter de klackar som tycks följa oss genom nätet, men som tystnar med våra egna när vi stannar upp. Känslan av oseddhet är kvävande. Ska ingen stoppa oss?
Tillslut når vi i alla fall det bultande centrumet i den gula linjens slut. Två ljusskygga kvinnor hukar vid ett furubord. Endast den bleka församling som väntar på de hopfällbara stolarna i det inglasade väntrummet annonserar någon sorts aktivitet. Glasväggarna får dem att påminna om en installation. Konsten att vänta. Två artificiella växter i vardera hörn, fem män avgränsade sinsemellan av de tomma sätena. Det skulle ha kunna varit en arbetslöshetscentral, väntrummet till en domstol, eller ett av dessa askdammiga rökrum på flygterminaler. De enorma övergångsögonblickens små intetsägande passagelokaler.
Kvinnan i receptionen nickar motvilligt mot mig och J och sedan vi tillåtits presentera vårt ärende i några knappa meningar, märk väl innefattande varken symptom eller sjukdom, sänder hon oss hysshande in i ett litet garderobstort rum med metallbrickan privat fastborrad i dörren. På denna lilla underlands-kvadratmeter, ryms ett litet bord, med en träskiva påminnande om en skolbänks karvade memento vivre, idel Carly was here, rudimentära könsorgan, och abstrakta linjemönster, samt en stol med gråtonad plastdyna och under det gardinförsedda låsta fönstret en vit knapptelefon och en lista instruktioner som lämnar mycket att be desired. Lyft luren. Följ instruktionerna. Det tar ett ögonblick innan jag orkar lyfta luren. Men sedan följer en serie numrerade alternativ inlästa av en kvinnlig röst. Och därefter går kopplingstonen igenom. En uttråkad callcenter-flicka svara monotont: How may I help? Och för vart symptom som jag tragglar mig igenom, ekar hon, Is that now? Are you suffering from ..... now? Och när jag svarar nekande följer hennes släpande aha kort därefter. Och sedan suckar hon, well, Johanna, if any of your symptoms change phone us back, otherwise we will try and get back to you a s a p. Hon uttalar förkortningen med groteskt förtydligande AY-ESS-AY-PEE. Och sedan hänger vi båda kvar i luren under några minuters bizarr tystnad innan kvinnan förtroligt tar avsked: Okej then Johanna, good bye.
Likt samtliga sjukhus jag besökt upplöses den labyrintartade förvirringen så snart vi tillåts lämna lokalerna, liksom den gnagande känslan av att ha behövt besöket. Crewe Roads dimvåta mörker slickar bussfönstren på väg tillbaka genom stan. Och reflektionerna av Hogmanays ljusexcesser klöser sig fast när vi långsamt tar oss genom Princesstreets nattöppna shopping. Den utlovade oköttsliga assistansen uteblir givetvis under kvällen. Telefonen ligger tyst. Jag somnar på soffan och vaknar förvånat under småtimmarna när vem som än tillslut fått mitt ärende kopplat till sig, likt en ogenerad älskare ringer upp och lägger på luren precis i det ögonblick då jag fumlande får tag på telefonen.
Därefter, som alltid, tystnad.