tisdag 30 december 2008

FRÅNVARORAPPORT

Över julen höljs sjukhusens trista minimalism i ett överflöd av juldekorationer. Från guldgirlanderna som virats kring akutreceptionens lilla övervakningskamera, till de trötta eldröda kransar som hängts upp i rudimentära metallställningar i intensivvårdens fönster. Plastgranar i silver, grönt, och artificiellt kristallkulerött spretar i övergivna korridorer. På gastroentorologiavdelningen har någon tejpat fast ett stjärnband av ljus runt receptionen medan en kruka julrosor skrumpnar ihop och vissnar på furubänken. Och julmenyn som serveras den 25e under dessa groteska blå plastlock är en traditionell kalkon med salt gravy och rostade postatisar och en liten plastkopp brandydränkt julpudding uppdukat på en röd servett. Och till och med under endoskopin på självaste julafton, i en av dessa djupa korridorer som jag upplever som sjukhusets källare, kanske för att jag känner mig närmare helvetet än någonsin tidigare, spelar man Wham's Last Christmas på radion, en sång som sedan dess betingats med en övervälmigande känsla av illamående och av klor som klöser sig ut ur magtrakten straxt under bröstkorgen. Och över skrivbordet på vars skärm mina tarmar passerar revy i all sin härlighet sitter en av dessa miniatyr ulgranar i gräll grön plast med ett ytterst bizarrt antropomorfiskt animerat ansikte, två feta runda halvblundande ögon med spindellika ögonfransar och en röd, illa placerad, mun som vid aktivering med mekanisk röst önskar god jul alltmedan grenverket spasmiskt vaggar av och åter.
Festligheterna upprättshålls alltså också här, trots alla mest bidar sin tid, räknar minuter och väntar på att tevekanalen ska slå över till nästa program, eller på att lunchen ska komma in på klockslaget 12.30 eller på att läkarna ska göra en av sina rundor och ta våra temperaturer och spänna fast oss i blodtrycksmaskineriet. Kanske är det den olidliga tristessen som får den så monotona vyn att spricka upp i sin mångfald. Jag kan varje nednött linje, varje märke, varje missfärgningen i den beiga tapeten, och varje fläck i det rosa skynket som dras för kring min rumskamrat Margrets säng när systrarna rullar in commoden, liksom den pikanta doften av parfym, av artificiell sommarblomster som sprayas bakom samma draperi sedan behoven uträttats. Charlot i sängen tvärs över pustar genom sin gasmask likt ett fnittrande barn. Vi säger nästan ingenting till varandra men vi kan varandras mest intima vanor likt baksidan av våra händer. Och vore det inte för de små whiteboard ramarna över våra sängar skulle vi knappt veta varandras namn. Det är omöjligt att säga hur länge Charlot har varit där men hon kan förnamnen på samtlig personal och hennes sängbord är överbelamrat med vykort och brev och julhälsningar och hon behandlar samtliga patienter i rummet med en slags kuriös äganderätt. Hennes humör spänner över det barnsligt joviala när hon komplimenterar de manliga sjuksystrarnas välformade bakdelar till en slags hysterisk sorg som oftast börjar om kvällarna efter de sista besöken vid åtta. Däremellan sitter hon liksom mig och Margret och stirrar uttryckslöst på teveskärmen vars innehåll blivit en tidsmätare snarare än verklig underhållning. Från min säng i bortre hörnet kan jag följa två tredjedelar av skärmen, just tillräckligt för att kunna se Tom och Jerry banka skiten ur varandra och senare en serie tyngdlyftare som springer genom eld, och ännu senare en nyfödd giraff som vinglande försöker resa sig i halmen.
Och samma tristess och kanske alienationen som den rygglösa sjukhusskjortan ger, det osminkade ansiktet och bristen av speglar som för några dagar gör en till patient mer än människa, märkligt historielös trots den lilla pärm som bär ens namn som hänger vid sängens fot och som läkarna konsulterar innan de ens skänker dig en blick, med dess röda meandrande kurvor över blodtryck, järnvärden, temperatur och puls; samma tristess får alla förbipasserande karaktärer att verka så mycket mer vid liv, så märkliga, så fulla av personlighet, så färgstarka. Liksom väggarna vars innehållslöshet snart föder nya mönster, tycks systrar, läkare och patienter växa till gigantisk storlek när betraktade från sjukhussängen, som vore de alla hypermänniskor, jättar, mytologiska och outgrundliga. Från den trollika kvinnan i kritvitt spretigt hår nere på Endoskopin som talar som om hon vilar en potatis mot tungan och gurglande suger tillbaka salivet efter varje ord, ssssssss, there pet, ssssss, it will soon be over, ssssssss, och som kramar mina fingrar med en benig hand i en grön plasthandske. Till Tom och Keith (Tom som i svenskans tom, innehållslös och Keith i dess mest grovt tillyxade variant av namnet, Kaijth) sjukhusets vaktmästare i gröna uniformer
som har som främsta syssla att rulla sängarna och dess patienter från avdelning till avdelning, påminnande om två gamla kåkfarare med blekt blå urvattnade tattueringar klättrande upp över armarna, nakna sjöjungfrur som flutit ut över de sega rynkiga bicepsen, tremastare som kastar ankar över armbågarna och dessa sentimentala genomstugna hjärtan i vars mitt någon sedan länge bortglömd älskarinnas namn bokstavligen bleknat till oigenkännlighet. De talar nästan oförståelig skottska, awight pal, och orerar bakom de pottklippta råttfärgade luggarna om svenska fotbollshjältar, online pokerspel och vinterdepressioner, alltmedan de identiska korridorerna med deras vägvisande rep av färger rullar förbi. Smattrandet mot näthinnan av de identiska fyrkantiga fönstren genom vilka gråblå rektanglar av himmel blir synliga över takåsarna. Och de andra, den blida unga doktorn vars kortklippta teddybjörnshår bär en kritvit fläck straxt ovanför högra örat, och överläkaren som alltid kommer med minst tre män i kortege som ljudlöst sätter sig runt omkring honom med sina block och pennor, tyst lyssnande till hans ganska automatiska intervjuver som snarare än att föreställa om en dialog påminner om ett inövat samtal där svaren på frågorna redan implicerats i svaren. De utbroderade symptom jag en gång refererat till systern på akutmottagningen, likt en plockad höna allt mer förenklade och standardiserade för att passa den diagnos jag tillslut försetts med. Och de snart pensionerade äldre systrarna på nattskiften som kommer dubbelvikta över vagnen med varm choklad vid klockan nio men som höjt detta serviceyrkets dagliga lidande till en slags stöttepelare, som klagar med en slags varm förbistring som skapar en jämrets gemenskap bland systrarna på ward 53.
Och jag antar att teven tillslut flyter samman med glasrutan ut mot korridoren och med fönstret ut mot sjukhusets norra flygel och med den avgränsade vyn från säng 1, rum 8, ward 53. Tillslut är där bara en serie bilder som passerar, som griper så mycket starkare eftersom de tycks så avlägsna. Jag antar att jag känner en djup tacksamhet över att vara den eviga åskådaren. Över att flyta samman med den vita virkade NHS-filten och den elektriska madrassen och den plastiga kudden och ersätta mig själv med dessa flyende sinnesintryck och en nästan girig känsla av förstlingskap, av att aldrig ha sett något liknande tidigare.

Tills vidare, gott nytt år.

12 kommentarer:

Mejke sa...

Kära du, allt gott för det nya året! Mest av allt önskar jag dig god hälsa. Kan jag sedan fortsätta ha förmånen att få läsa dina betraktelser är året redan meningsfullt. Kram, Mejke

Kersti sa...

Oj nu är klockan mitt i natten tittar in imorgon, nykter och läser ordentligt. Kram

annemarie sa...

Älskade du - vad vore detta besök, diagnos, sjukdomen utan berättelsen om dem... älskar dig, Mamma

IT-mamman sa...

Jag önskar att du snart blir bättre. Du känner inte mig, men jag känner en liten, liten bit av dig genom din mamma. Och jag tänker på dig. Ville bara säga det.

thord.wiman sa...

Hej på dig! Jag läser och berörs på djupet därinne.
Ord. Inga ord. Bli frisk!

J sa...

Hej alla och tack så otroligt mycket för alla kommentarer. Det värmer. Och tack annemarie för ditt fantastiska inlägg.

Kersti sa...

Tillbaka i januaris kalla skymning. Du kan konsten att berätta så att man verkligen känner sig närvarande i sjukhuskorridorerna, i ljuset, i lukten. Jag säger som Thord, bli frisk. Och fortsätt skriv du vackra människa.

annemarie sa...

J - fantastiska inlägg? Jag är bara en ynka liten varelse just nu - men din hand den håller jag stadigt i - du vet ju att jag tror på att avstånd bara behöver längre broar... Jag har jättelånga armar... A-M

Anonym sa...

Fotografiet är så skört. A-M

Anonym sa...

Har läst idag också. Jag tror blodbanden är tjockare - kan jag ge blod... Anne-Marie

A sa...

All kärlek till dig.

Anonym sa...

Läste högt för din bror. Han lyssnade och jag läste. M