ARKETYPER I VÄNTAN PÅ REGI

Om morgonen rullar imman likt svett från fönsterglaset. Vardagsrummet blir omärkligt mörkare som timmarna passerar tills endast ljuset från skärmen bländar i det nedsläckta köket. Mina drömmar de senaste nätterna har varit som att gå bakom kulisserna till själva drömprocessen. Alla arketyper har ledigt klätt av sig själva och annonserat mig med sina intentioner. I en scen, just innan jag vaknar runt fyra på morgonen, gör en blond kvinna entre: I am the leggy blonde, säger hon. Should I be smaller? svarar hon och hon sätter tummen mot jeanskanten och hennes brunbrända hud sjunker undan från hennes finger och hennes kropp tycks sträckas ut som vore den gjord av seg gummi. Revbenen spricker ut under huden. So where do you want me, what do I do? Efter henne kommer en gammal man: I am the wise old man. Han drar de knotiga händerna över det långa vita skägget. Should my beard be longer? Och Fadern, märkligt fysiskt olik min egen far: Ser jag ut som honom? Ska jag vara strängare?
Hela drömmen förefaller nedbruten till ett simpelt teatersceneri, mjukt och böjligt. Tapeterna kan snittas upp likt papper, väggarna är sega som varm kola. Och statisterna väntar otåligt på regi. Där väntar Mannen irriterat och fåfängt bredvid Modern som sitter alldeles stilla och kramar sin händer, och där borta, är det inte Barnet som sover på en bänk. Och runt omkring dem, den isärplockade drömsymboliken, stegen, skålen, vattnet, ormen, hjulet. Alltmedan kulisserna smattrar förbi miljöer ur mitt minne, bokhandeln rullas knarrande fram, mitt barndomshem, mitt och J's sovrum, Stockholm och någon absurd sandklädd slätt ur något obskyrt minne av ett fotografi från en resa till Kanariöarna. Nåväl, och sen? Jag vaknar.

Målning: Jana Brike.