lördag 3 januari 2009

DISOWNING PAIN

En smärtsam punkt betraktad genom ett förminskande kikarsikte förefaller mindre plågsam, vilket får kroppen att framstå allt mer som en perceptionens lustiga hus. Synintrycken, hur lögnaktiga de än är, tillåts med lätthet överrida samtliga andra sinnen. Och ägandeskapet av den egna kroppen är knappast mer definitivt än morgonkaffets förhållande till koppen. Vilket känns nästan befriande när jag vaknar den första januari och upplever min egen kropp krympa samman i sitt skal och den sprängande huvudvärk som när jag blundar för ett ögonblick får mig att fysiskt missta min egen storlek för en tummes. En tummelisa djupt inbäddad i en filt av kött jag knappt ens själv kan känna. Och mitt miniatyriska huvud vilande någonstans mot J's plötsligt så avgrundslösa navel. En illusion som upplöses så snart jag dragit täcket för ögonen och rummets stilla januarikyla lägger sig som en frusen vante mot pannan. Det är som att svälla upp igen, som att blåsas upp likt en plastpåse och långsamt återkräva äganderätten av den oändligt tunga kroppen, de skavande lakanen och den så slarvigt tecknade gryniga bilden som huvudet långsamt pusslar samman ur rummets fragmentariska bekanthet: tapet, bord, paracetamol, hårnålar, gardin, och dörr.
Att vara sjuk har satt mig av kurs. Det är som att ha berövats något, eller absurt nog ha berikats med något. Denna plötsliga märkliga gemenskap som konstituerats ur intet annat än denna fysiska belägenhet. Foldrarna som överräcks av sjukhuset med de små korten vi kan stoppa i våra plånböcker som förklarar vår medecinering och vårt tillstånd och ansökningshandlingarna till grupper och kontaktnät av sjuka. Den märkliga allmänplats som den egna kroppen plötsligt blivit. För alla att rådslå över. De dagliga samtalen nedbrutna i redogörelser över kroppsliga processer. Tell me about your pains.
Jag klättrar upp genom nyårets stilla museiala rum och bryta den nästan kompakta första januaritystnaden, som annars endast kråkorna på taket intill vågar besudla med sina hesa orationer, genom att slå på elementet i köket och lyssna till vattnet i rören som droppande slår an metallens bordun och får möblerna att smälta och vakna; festkläderna knoppar fortfarande fuktiga och sliskigt söta av nattens utspillda drinkar, de tömda flaskorna slår upp sina immiga andetag mot det gröna glaset, och de uppfläkta staniolförpackningar med sina gafflars fyreggade punkteringar över locken gapar trött. Och kroppen känns genom huvudets sega avlägsenhet som ännu en av dessa långsamt upphettade möbler och kommoditeter. Det roar mig att läsa om kroppsliga upplösningar.
Forskaren Henrick Ehrsson på Karolinska Institutet har genom sensoriska och visuella manipulationer lyckats skapa en både en känsla av kroppsbyte med en plastmannekäng och ett kroppsligt ägandeskap av en livlös plasthand. På motsatt vis upplever patienter med somatoparaphrenia en total känsla av främlingskap inför sina egna kroppsdelar. Oliver Sachs beskriver i The Man who mistook his wife for his hat en patient som förbryllat vaknar med en främmande mans håriga ben i sin säng och förskräckt skjuter kroppsdelen över madrasskanten och oanandes finner sig själv falla till golvet. Förvirrad upprepar han processen gång på gång tills han till sin förvåning inser att benet som någon lämnat i hans säng faktiskt är hans eget. I extrema fall upplever patienten en behov av amputation av den absurt nog friska fullt fungerande kroppsdelen. Känslan av helhet kan endast uppfyllas av förlusten, saknaden är en saknad efter att något ska saknas. Tillfällig tillfredställelse kan sökas i rollspel med proteser och rullstolar. De flesta som lider av Body Integrity Identity Disorder vet precis vilken kroppsdel som borde fattas dem. Vanligast är det vänstra benet, straxt över knät. Märkligare ändå är Hemiagnosia, ett neurologiskt tillstånd som får patienten att bli helt omedveten om sin vänstra kroppshalva och agera, helt enkelt, som om de vore halva. När serverade en tallrik med mat äter de halva måltiden och förblir totalt omedvetna om den andra halva tills tallriken roterats. I somliga fall sträcker sig den kroppsliga halveringen ända in i fantasins värld. Också drömmar, fantasier och minnen uppträder halverade.
Och det nya årets tid förblir förlist. När J väl kommer upp har det redan börjat mörkna och har jag somnat om igen på soffan. Fåglarna har tystnat och elementet har slutat spinna. Men min kropp känns otvivelaktigen som min egen när hans varma kind för ett ögonblick vilar mot min egen och den första januari i all sin rebelliska laglöshet åter tar form.

Konstnär: Bill Durgin.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vackert och tänkvärt. Svårt och enkelt på en och samma gång. A-M

Kersti sa...

Du är enastående!

Anonym sa...

Har ringt... mamma