P sipprar ut över den nednötta fåtöljen med dess sedan länge upplösta blomstermotiv. Hon muttrar happy new year när jag sätter mig i soffan. Och ber sedan någon ge mig en miniatyr-eclair, en liten gräddfylld friterad boll med spritsad choklad över. Och sedan tänder hon en cigarett och hostar mellan blossen mot armbågen.
Hennes utsmälta kropp påminner om en molusks, som om skelettet upplösts i den mjuka deglika huden och kroppen formlös antar det omgivande objektets form. I detta fall fåtöljens. Främst är det hennes fylliga läppar som tycks ha sugits ut ur det slappa ansiktet och nu hänger likt draperier av kött över den grå tandraden. Ibland suger hon ihop munnen med ett smackande ljud innan hon puttrande andas ut. Andra gånger suger hon på handflatan. Annars röker hon oavbrutet. Trägolvet bär svarta koppor från askan, svarta cirklar som spinner runt benen på bordet, runt soffans fötter och upp över möblernas armstöd i svedda hål genom vilka stoppningen glipar. Hon toppar upp whiskeyglaset, ett generöst mått, och fyller på upp till kanten med tomatjuice. Flaskan och den blå tetran med plastlock förvarar hon vid stolens fot, intill zimmerstålställningen som ska hålla henne på fötter om hon annars behöver något från köket eller badrummet. Ett generöst mått idag P, säger J. Jag har skurit ner, svarar hon. J grinar. Hur många? Två, tre. Och innan? Fyra, fem. Hon huffar.
När hon talar gör hon det hummande som om det vore högst ofrivilligt. Korta, rappa fraser: Du borde gå till en barberare. Varför har du så kort hår? Ni behöver en rejäl drink, det behöver ni. Vad gav han dig i julklapp? Och när hon biter av bokstäverna spärrar hon upp de dimmigt blå ögonen som om hon himlade med dem och lutar huvudet framåt. Det ser ut som om försöker spänna ögonen ur hålorna för ett par sekunder innan hon drar kroppen tillbaka och tittar bort igen. Med jämna mellanrum brukar hon avsäga sig föräldraskapet över J, i samma korta sakliga replikering, knappast någonsin mer än en mening, följt av den sega inrökta tystnaden som tycks ha slagit rötter i de nikotingula tapeterna och P's expressiva collagekonst från 70-talet. Men idag är det annorlunda, när vi ska gå är allt hon säger: Jag vill inte vara ensam.
Hennes utsmälta kropp påminner om en molusks, som om skelettet upplösts i den mjuka deglika huden och kroppen formlös antar det omgivande objektets form. I detta fall fåtöljens. Främst är det hennes fylliga läppar som tycks ha sugits ut ur det slappa ansiktet och nu hänger likt draperier av kött över den grå tandraden. Ibland suger hon ihop munnen med ett smackande ljud innan hon puttrande andas ut. Andra gånger suger hon på handflatan. Annars röker hon oavbrutet. Trägolvet bär svarta koppor från askan, svarta cirklar som spinner runt benen på bordet, runt soffans fötter och upp över möblernas armstöd i svedda hål genom vilka stoppningen glipar. Hon toppar upp whiskeyglaset, ett generöst mått, och fyller på upp till kanten med tomatjuice. Flaskan och den blå tetran med plastlock förvarar hon vid stolens fot, intill zimmerstålställningen som ska hålla henne på fötter om hon annars behöver något från köket eller badrummet. Ett generöst mått idag P, säger J. Jag har skurit ner, svarar hon. J grinar. Hur många? Två, tre. Och innan? Fyra, fem. Hon huffar.
När hon talar gör hon det hummande som om det vore högst ofrivilligt. Korta, rappa fraser: Du borde gå till en barberare. Varför har du så kort hår? Ni behöver en rejäl drink, det behöver ni. Vad gav han dig i julklapp? Och när hon biter av bokstäverna spärrar hon upp de dimmigt blå ögonen som om hon himlade med dem och lutar huvudet framåt. Det ser ut som om försöker spänna ögonen ur hålorna för ett par sekunder innan hon drar kroppen tillbaka och tittar bort igen. Med jämna mellanrum brukar hon avsäga sig föräldraskapet över J, i samma korta sakliga replikering, knappast någonsin mer än en mening, följt av den sega inrökta tystnaden som tycks ha slagit rötter i de nikotingula tapeterna och P's expressiva collagekonst från 70-talet. Men idag är det annorlunda, när vi ska gå är allt hon säger: Jag vill inte vara ensam.
4 kommentarer:
Gratulerar - bakelsen borde vara din. Hurra. Mamma
grattis på födelsedagen. du skriver fantastiskt bra, så vackra metaforer och bilder du framför, det är ett rent nöje att läsa. hälsningar, Enver.
Läser din och din mammas blogg var dag för att få tankegodis och delta i er ordglädje. Nu vill en fördelsedagsgris skicka ett grattis till en annan från Landskrona.
P.S. Vem är konstnären till bakverket?
Enver, tack. Fint att se att du börjat blogga. Jag gillar din hyllning till poesin. Jag sitter just nu i valet och kvalet om jag ska köpa 150 poesi böcker som jag sett en annonsför i lokaltidningen. Hela månadsbudget i ett slag, men vilken samling mannen säljer, storslagna titlar, och sen är jag brutalt nyfiken på varför man skulle välja att sälja sitt bibliotek. Jag gillar att ringa upp på annonser. Slumpmässigheten i mötet som sker genom det gemensamma intresset för ett objekt är spännande. Nåväl, skål för poesin, tills vidare.
Carina, tack du med och grattis. Det känns alltid fantastiskt att få namn på en läsare. Och konstnären har jag tappat bort. Men jag ska göra efterspaningar.
Skicka en kommentar