tisdag 6 januari 2009

DET FÖRFLUTNA

Den första person jag återser från bokhandeln, nästan exakt sex månader efter att jag under de mest diffusa former sa upp mig, är D, min forna chef's hustru C, den enda av alla mina gamla kollegor och vänner som jag vet att jag kan träffa oförbehållslöst, likt en gammal släkting, utan förebråelser och med en nästan förälderlig ovillkorlig värme. Och trots den kärlek jag känner för den lilla rotunda spanska kvinnan som vaggande tar form ur det tunga svarta regnet i the Grassmarket på måndagkvällen känner jag för ett ögonblick samma historielöshet som jag kände de sista veckorna i bokhandeln. Det är som att bära fjolårets kläder. Det är som att ro iland efter år till sjöss och med mjuka sjöben känna det absoluta stillaståndet i strandleran. Den där tunga orörligheten hos något som inte rubbats. Samma mark, samma backe upp mot the West Port, samma grönmålade fasad mot de gallrade bokhandelsfönstren, och samma uppblötta kartonglådor av skräplitteratur för ett pund slingrande upp längst stenväggen när vi hukande passerar. Och inte minst samma runda mjuka ansikte under paraplyet, samma borgliga fasad som nästan omedelbart spricker upp i samma spanska rebelliska skälmskhet, det barnsliga hemlighetsmakeriet som får det medelålders ansiktet att rynkas samman likt en sorks med de framträdande framtänderna likt två sockerbitar mellan läpparna, I have not told anyone that we are meeting up. Medan jag väntar i hennes röda volvo hämtar hon hunden från bokhandeln, samma border collie som jag ett par år tillbaka betraktade nästan som min egen, men som nu sedan hon motat in honom i baksätet lutar sig med nosen mot bakrutan som om jag vore en främling. Kanske luktar jag inte längre som mig själv.
Vi kör ut till det nya rum hon hyrt av skolan där hon arbetar sedan hon, efter ett över trettio år långt äktenskap, beslutat sig för att vara deltidsskiljd som hon beskriver det. Ett slags liberalt förhållande där kärnfamiljen kan bibehållas på helgerna och hennes makes kriser kan i hennes fall hanteras med en kort bilresa och en egen säng på annan ort. Hennes nya lägenhet är en skokartongsstor tvårummare i ett ganska klaustrofobiskt nybyggt skolkomplex med akvarieliknande helväggsfönster ut mot en parkeringsplats. Det är som att besöka en tonåring i en av dessa tillfälliga studentlägenheter med endast två kaffemuggar, två tallrikar, två gafflar, en handduk, och två paket digestivkex i skafferiet. Men det är första gången jag träffar C som hon förefaller helt nöjd. Hon kommer hem, förklarar hon, och behöver inte tänka på något alls. Parkettgolvets elementslingor värmer långsamt upp fotsulorna. De nyss ihopsatta Ikeahyllorna knappt fyllda med ett par filmkassetter, fem böcker och några dekorativa krukor. I even have a flower, säger hon från köket, likt ett barn som plötsligt upplever sig som vuxen och aldrig ägt något liknande tidigare. Vi dricker te ur de enda två kopparna och för ett rofyllt resumerande samtal om månaderna som gått, ett av dessa samtal som D alltid avfärdade som ett kvinnlig komplotterande signifierat av sexualhat, barndyrkan och konservatism och som förmodligen inte skulle ha varit möjligt att föra ens sex månader tillbaka. Hustrun och det andra åtrådda kvinnan, som stulna ur en av dessa skandalösa romaner, tillslut återförenade på den nyss uppmonterade soffan i det knappt sex kvadratmeter stora vardagsrummet, med regnet smattrande mot fiskskålsfönstret. Have you seen my pillows, säger hon och håller upp de två soffkuddarna hon nyss införskaffat. Lovely, svarar jag. Och sedan pratar vi om hennes son och hans studier, om bokhandelspersonalen, om hennes arbete på skolan, min sjukdom, och tillslut, fastän kanske mindre frispråkigt, talar vi om D. Jag har egentligen inte så mycket att säga även om jag genuint undrar hur han mår. Och frågor om hur D egentligen mår kan knappast ställas inom de vanliga artiga ramarna för ett av dessa hjärtliga återföreningssamtal. På något vis är jag medveten om att samtalet vi för oundvikligen inkluderar denna tredje person och att alla frågor och uttryck om hans vara och tillstånd kommer att sippra tillbaka till honom tillslut i en form eller en annan.
C's tunga äppelformade överkropp får soffan att gunga under oss när hon sträcker ut de korta benen och vilar de små tjocka fötterna i hudfärgade strumpor mot soffbordet. Hon bär ett litet pärlhalsband och en brun blus som kilat in sig under de enorma brösten. Och de små ögonen plirar bakom de skarpa glasögonbågarna som om hon någonstans roat kontemplerade situationen för sig själv, snarare än ur den tunga medelålders kroppen, likt en åskådare från en osynlig läktare någonstans straxt bakom våra båda kroppar.
Hon är så mycket lyckligare nu, säger hon, sedan hon flyttade. För första gången på trettio år är det D som får jaga efter henne. Han har börjat ge henne choklad och blommor, förklarar hon. Och plötsligt minns jag en av dessa psykologiska anekdoter D någon gång berättat för mig under de ändlösa timmar vi brukade spendera i hans lägenhet, jag i den rosa fåtöljen, D i soffan med fötterna utsträckta under de tunga soffbordet i ek, med hunden, Struan slickandes hans trälika stortånaglar, medan han pustande och oändligt långsamt rullade sina torra Golden Virginia's. Moralen i historien var knappast entydig. Likt alla D's äktenskapshistorier genomsyrades karaktärerna av hans enorma förakt för det gifta samlivet, monogamin och den fänglsande tvåsamheten som sedan ringarna utbytts omöjliggjorde samtliga andra relationer. Men poängen var ändå en för D ganska insiktsfull analys av (föreställer jag mig) hans egna beroende av vardagsdramatik, kriser och gräl. I historien figurerade en man vars dagar förled under ändlösa bråk med hans hustru och hans moder. Det fanns i stort sett inte något i deras liv som inte eggade dem till timmar av gräl, tårar och våldsamma utbyten: disken, barnen, arbetstiderna, teve-tablån, middagsmaten, heminredningen och fördelningen av det äktenskapliga duntäcket. Och när han inte grälade med sin fru grälade han med sin moder om hur han försummade henne, hur han inte gjorde nog, hur han misslyckats, hur hon led, hur han led, hur fruktansvärda människor de alla var. Eftersom mannens liv knappast tycktes innehålla annat än dessa tradiga maktkamper och eftersom de långsamt tärde på hans person uppsökte han tillslut en psykolog. Allt jag någonsin gör är att gräla med min fru och min hustru, klagade han och psykologen lyssnade tålmodigt. Och efter några månader hade mannen lyckats lära sig att hantera grälen, att undanvärja dem, att gå ut och ta en promenad istället. Jag är så mycket lyckligare nu, förklarade han tacksamt för sin psykolog. Vi grälar inte längre. Några månader senare, och här brukade D le triumfatoriskt, hade mannens hustru begärt skiljsmässa och lämnat honom och hans moder hade tagit livet av sig.
C ger mig en ask praliner i julklapp och ger mig skjuts hem genom natten. Collien ligger fortfarande ointresserad i baksätet. Av all glömska förefaller ett djurs så mycket mer definitiv. Vi skiljs åt på trappsteget till min port.
Om morgonen har D redan hunnit skicka två mejl, båda med de talande titlarna, yeeoow bastard och sex. Det förstnämnda öppnas, smått humoristiskt:

what the hell do you think you are doing with yourself?
dont you realise that you are my private personal property, answerable only to me?

Det känns inte längre som om det förflutna är något jag bär med mig, istället har fyra år har kapats och raderats med en grymhet jag inte trodde jag kunde uppfärda. Och så har ännu ett möte gått från livshistoria till, quite simply, historia.

7 kommentarer:

annemarie sa...

BRA! men GRYMT! A-M

technomama sa...

Du skriver vackert. Kommer tillbaka och läser mer vid tillfälle!

Anonym sa...

Läst igen. A-M

A sa...

Jag läste, sen glömde jag att jag läste. Det är bra. /A

Kersti sa...

Du...som alltid. Jag läser många gånger och känner vattnet rinna längs rutan. Hur bär du dig åt?

J sa...

Kersti - du är en av de finaste människor jag känner. Jag tror att det där regnet mot rutan är lika mycket en väldigt god läsares förtjänst.

Kersti sa...

Men man ska aldrig underskatta skribenten :).