lördag 24 januari 2009

DANS

Vad blev av ungdomen? Vad blev av gårdagens vänner? Ett ubi sunt för dansgolvet om fredagsnatten, de svartvita schackrutorna klistrade mot fotsulorna och det tjocka myllret av dansande pjäser hackande genom de epileptiska strålljuset.
Om nätterna är det här de spelas ut, repriser av gamla dramer, gamla stjärnors entreer, uppbrott, utbrott och sammanbrott. Och det är här de dansar, gårdagens vänner.

Se där, R, hans uppsvullna ovoida ansikte och mjuka gråtonade läppar om den rynkiga cigaretten som fiskats upp ur jeansjacksfickan, R som M tre år tillbaka slog i armbrytning på ett hopfällbart bord i en sjaskig kvart vid dagbrottet, sex på morgonen. Och vid herrtoaletten, Big A, i full kilt med den skägga hästhårssporran elektriskt klistrad mot det mörka militäriska Blackwatchtyget och en mistel i silver fastnålad vid balmoral-hatten, det brinnande skägget och den tvinnade tashen inramande hans dämpade ansikte när han böjer sig ner och kysser mig på kinden, han väntar barn annonserar han. Och vidare, i baren, i den chiaro scuro som svettiga kroppar sänker den lilla spanjorskan i, S, vars blanka ansikte har flutit ut likt de sötsliskiga drinkar hon spiller omkring sig, och vars hesa saccharina stämma ömsom viskar i dont like you nomore och i love you medan hon nästan desperat klänger sig fast i mina kläder och plötsligt återfinner takten till någon pumpande punklåt och ryckigt grimarsherande tickar igång och likt de andra börjar dansa. S som jag brukade betrakta från soffan på Burlington Berties medan hon fyllde jukeboxen med pund och dansade tillbaka till ölen vid fönsterbordet i den annars tomma lokalen, stundvis, med sin kraxande skottskspanska accent sjungande med i refrängen, på den tiden då hon fortfarande kunde dricka med någon slags måtta, och långt innan jag fick veta att hon var J's ex. Och vänta, därborta, G, den oxymoroniskt föråldrade Peter Pan, som med ett barns otåliga rastlöshet springer av och an mellan dansgolvet, rökrutan och baren, med en spratteldockas rytmik, uppspärrade ögon och numer en munks kala hjässa och klättrande vita tinningar. G som numer kilar stadigt med min namne, en svensk flicka han inte sällan refererar till som den bättre Johanna, ändlöst kompetitativ, en liten bräcklig docka med morotsrött hår och reumatism som virar sina tunna handleder med bandage, och som brukade fylla mig med den typ av skräckfylld besatthet som endast en fullvärdig doppelganger kan sporra.
Vidare, vidare, dansa. In genom dörrarna till dansgolvet, där den gemensamma pulsen dunkar genom folksamlingen, genom organsimen av kroppar. Förbi B, vars ansikte trots hans aneamiska blekhet ständigts tycks skuggat av förlorade förhoppningar, nu dansande med mjuka återhållna rörelser och ett sarkastiskt leende, förbi E vars trädlika reslighet får honom att verka evigt nykter, quite like a god, och så stilla i sin långa rock i havet av kött, och där A's trötta gryniga ansikte som dränks i S's oklippta hår när de omfamnas, en gång barndomsvänner, nu förälskade. Där! Där dansar med knutna nävar framför mixerbordet, A, den ryska amazonen, som J slöt upp med under vårt uppbrott, med sin knivskarpa svarta lugg och voluminösa kropp i svart spets, de plumpa kinderna likt två U'n på vardera sida om den platta näsan och de plirande ögonen, likt två russin intryckta i det mjuka deglika ansiktet. Och trots att vi aldrig bytt ett ord, detta evinnerliga kindkyssande. Jag noterar att maskan i hennes slingrande blomsterstumpbyxor har gått och pilar upp längst hennes ben när hon gungande omfamnas av resten av systerskapet. Gungande bröst och oklanderligt lockade hår, knappar och spets, som förenas i ett, som fladdrar förbi likt sentimentala fotografier i det smattrande ljusspelet. Och ur stormen, C, den självlärde dockspelaren, som räcker över en hopvikt lapp med en födelsedagsfestinvitation när jag passerar, inte dansande, endast rytmiskt bockande med det rakade huvudet. 40, redan. Trots hans ursäktande ansiktsuttryck, teatraliskt upprätthållet för åskådare snarare än mig, fortsätter han med den fras som nötts till leda av gårdagars män, you are looking good. C, den gamle epikuriske vykortsbohemen som äger mark i Kent i all hemlighet, och som reser runt Europa med dockteatern inlastad tillsammans med en madrass bak i den lilla vanen och parkerar sitt mobila hotell à gratuit i de kulturella högkvarteren på kontinentens metropoler och lever rikt på vart lands delikatesser, sprit och kvinnor. De två stjärnorna han tatuerat på vardera arm har bleknat och förvridits allt mer på det år som gått sedan vi sist sågs. 40, really? I should go. A beer. Och uppslukas så. Golvet gungar. J, uppflugen på scenen med händerna i luften och kroppen ryckande i takt med musiken ropar: Dance. Motvilligt sätter jag mig själv i rörelse. Vi dansar.
Vid tre slås belysningen på. Vi kan plötsligt se oss själva och varandra med en klarhet vi inte förväntat oss. Natten tycks ha åldrat oss urskiljningslöst. Mors Ultima Linea Rerum Est.

gravyr: Sebald Beham.

3 kommentarer:

annemarie sa...

Så naket allt blir i glödlampornas sken. Avslutet så - abrupt. Dansade för övrigt med i texten, trängdes med en öl vid bardisken, kände att jag inte orkade med musiken, försvann ut där du gav möjlighet, en öppning i en mening och jag avslutade dansen och satte mig ned och läste igenom utan att röra en min. Min lampa lös hårt över mitt köksbord och min datorskärm. Är jag gammal? A-M

Mejke sa...

Vilken fantastisk beskrivning av en företeelse jag älskar att stå utanför numera, är vi verkligen frivilligt så patetiska, undrar jag. Håller dansandet dock högt, igårkväll dansade vi till midnatt, min dotter, hennes vän och mitt lilla barnbarn, och glädjen sitter kvar i kroppen än...
Kram,
Mejke

svenskapanoptikon sa...

Thanks! Något riktigt Riktigt att läsa! Mitt uppe i min egen tillfälliga skrivuppgift, en text jag måste ställa samman och som inte kommer att göra världen till någon skönare plats. Huruvida världen blir skönare av din text, ja det beror väl på hur man definierar skönhet, men den blir definitivt intressantare. Tack igen för att du obarmhärtigt lyser upp tillvaron!

/M