PAPPA NYMÅNE

J´s pappa, Neu som vi kallar honom, gör entre med skymningen. Hans ansikte påminner om en antropomorfisk illustration av en ny måne. Den krokiga hakan pekande upp mot den vinklade bleka nästippen och ögonen, om än brinnande av liv, insugna i sina djupa hålor. Hans kritvita page spretar under en upphittad luva och den tunna skelettlika kroppen är inpackad i en serie koftor, skjortor och tröjor under en enorm jägarrock som förmodligen kostat knappa pundet i någon av Stockbridge många välgörenhetsbutiker. Han har en slags djurisk rastlöshet i kroppen och besöken är sällan mer än korta avbrott i en tillsynes ständigt pågående och ständigt oavslutad längre mission, en oavbruten vandring (vilket knappast i Neu's fall är någon utnött livsmetaforisk, utan ett faktiskt tillstånd, hans dagar spenderade promenerande från hemmet till gamla stan, från korta utbyten med de gotiska tonåringarna som hänger vid den gamla kyrktrappan vid the Tron och röker rulltobak och käkar mars bars och skaver Dr Martenskängorna mot stenen med ursinnig otålighet, till lika abrupta besök hos konstnärsvänner som huserar i rustika vindsvåningar utmed the Royal Mile, via de homeopatiska hälsokostbutikerna på Clerk Street och bokhandlarna i the West Port, konverserandes musikerna som underhåller amerikanerna på de centrala turiststråken, och matandes Stockbridges växande rävpopulation med ruttnade ägg och torrt bröd som insamlats ur sopstationerna på baksidan av någon lokal supermarket). Och således sätter han sig aldrig till ro de få gånger han besöker oss,utan rör sig istället fram och åter över trägolvet med de tunga kängorna gnisslande mot brädverket. Inte heller varken studerar han eller rör någon av rummets föremål, av lika delar hundlik respekt för sonens privatliv som ett slags främlingskap inför vår uppenbara domestication. Han har alltid varit något av en vilde. När vi i tider bott nere i J´s barndomsrum brukade han släntra in framåt tolv om nätterna och sova med kläderna på i det rummet med böckerna i bräckliga torn vaggande runt madrassen och om morgnarna lämna små offergåvor på den spruckna diskbänkskanten, russinpaket, eller limpor han funnit ratade hos bageriet. Han samlar sina pensionsbesparingar i ett utskuret hål i madrassens fjädring och skickar kommunistisk propaganda till bbc, allt som oftast utan att någonsin få svar. När jag en gång slagit handen i en olycka promenerade J ned med mig till sitt gamla barndomshem och Neu, den gamla indianen, plockade fram en tub arnica ur sitt antika läkarskåp och smörjde varsamt in min blågrå tumme. I en by på Irland är han inte utan skäl känd som profet och framtidsskådare.
Men i vår trånga etta förblir han rastlös. Han vaggar fram och åter över golvet, från fönstret till skrivbordet och tillbaka igen. Oh ay, inte sällan som om han bar på något mycket viktigt att säga, stora nyheter som inte riktigt vill ta form utan gäckande undflyr honom. Oh ay. Tills han hummande meddelar sin avgång. Och med vad som liknar en stammning men i själva fallet är ett slags upprepat jakande som följer på beskedet om sortin rör han sig ut i hallen. Ibland förstår jag det som en slags lättnad. Jag föreställer mig att han ser i oss en slags konservatism vi själva aldrig kunna föreställa oss att vi besitter. Vi ser honom försvinna från köksfönstret, likt ett vilddjur som uppskrämt krossar gatan, stannar upp ett ögonblick och lystrar till något vi är oanades om, och sedan pilar runt hörnet till en av stenbyggnaderna.

Jag önskar ibland att jag kunde spara på människor. Jag har alltid haft drömmar om att uppföra ett arkiv över samtliga människor som passerar genom mitt liv. Varje gång jag promenerar ned till auktionerna i de gamla fabrikskvarteren i Leith fastnar jag vid arkivskåpen, med de slamrande metallådorna försedda med små slattar för etiketter. Eller, fastän sällan i min prisklass, de äldre träskåpen med kamfogade lådor och rulljalusi. Jag skulle kunna införskaffa mappar och katalogisera mina bekantskaper alfabetiskt, stjäla hårtestar och fotografier och företa mig bedriften att författa dem så som jag vill minnas dem. I själva verket föreställer jag mig en förlust med varje möte. Märkligt nog, efter fyra år, upplever jag mig fortfarande vara en resenär. Edinburgh, om än lika bekant som min egen handflata bär fortfarande främlingskapets charm och vart ögonblick och möte samlar jag på mig som om jag skulle resa imorgon, med en slags nostalgisk saknad som infinner sig redan innan presens har skingrats för minnets horder av imperfekter. De människor jag känner förblir flyktiga, redo att upplösas i förflutenhet på givet kommando. Och inget reser sig ur den där askan sedan den fallit.
Neu, hur mycket form han än tar i denna första haltande arkivering, kommer jag alltid att känna bäst genom hans frånvaro, genom det djupt nednötta märket i den stol i lägenheten vid Saxe Coburgs cul-de-sac, den stol som jag föreställde mig som hans tron, en gammal korgfåtölj med vävda kuddar med hieroglyfiska mönster, med den lilla bärbara radion till höger och travarna av kopierade ark propaganda collage. Ingen annan satt någonsin i Neus stol. Den stol jag var morgon tveksamt smög ut i köket för att finna tom.