tisdag 20 januari 2009

PSYCHOSOMATOSIS REVISITED

When I lay down at night I wonder how can a poor man sleep
With one hole in your head while the other one in your feet

(ur Furry Lewis version av Mean Old Bedbug Blues)

Dagarna skaver. Samma lakoniska stillhet. Samma strumpor som rullats av om natten som rullas på om morgonen, samma kopp som odiskad fylls upp med samma te, samma hårnålar som kilas in i samma hår, ad nauseam. Den tomma lägenheten påtvingar en solipsism som växer alltmedan dagsljuset försvinner från köksfönstret, denna monokroma vägg som rör sig från askvitt till asfalt under timmarna mellan tolv och tre och som framemot halv sex övergått i det (så välbekanta) pleonastiska kolsvarta mörkret. Det är inte så mycket som känns verkligt längre. Allt mer tycks äga rum på andra sidan kikarsiktet. Världen, betraktad genom glasrutan, påminner alltmer om ett akvarium, ett objekt i en musee-monter, eller en köttbit i charkuteri-disken hos den lokala slaktarn. Perspektivförskjutningen får jagets relation till rummet att förhålla sig på samma sätt som pilarna i Müller-Lyer illusionen: en skenbar förlängning i det begynnande mörkret. Man börjar inbilla sig saker.Historier har nått mig, på skilda vägar, om det rum jag bodde i under sommaren under mitt havrerade uppbrottsförsök. En exilsökande saudisk flicka har flyttat in. I är hennes namn. Hon är en rundlätt tomboy med ett uppviglande leende. I trivs enligt utsago utmärkt i rummet över biografen. Av de bedbugs som än idag ger sviter av entomofobisk insomnia finns, förklarar man för mig, inte ett spår. Och har inte funnits sen den dag jag lämnade lägenheten. När S, som dyker upp i butiken ,rekapitulerar höstens utveckling finns det något förebrående i hennes röst. I har inga problem alls, säger hon. Det finns inga insekter där längre. Vilket givetvis får mig att undra hur långt man kan lura sig själv? En psykosomatisk epedemi? När jag och J besöker hans gamla väninna P, en muslik snart fyrtioårig konstnärinna som främst jobbar med metalltråd och papper och har lägenheten fylld med dessa minimalistiska linjeskulpturer, tjuter hon hysteriskt med sin pipiga röst och slår ihop händerna. They were lovebugs, nimmy (detta pojksmeknamn hon använder runt J, nimlor, nimmy, nim) och hennes runda ögon spänner förtjust ut i det lilla ansiktet. They wanted you to be together. Och av alla saker som helt förändrar riktningen i ens liv, kanske är de ibland så slumpmässiga. Eller, kanske är det som S insinuerar, helt andra processer i verkning. Man börjar inbilla sig saker.
När jag var knappt mer än tio år fick jag ganska ofta migränanfall, högst fysiska sådana med flimrande auror och kalsvett som kulminerade i illamående och sedan långsamt upplöstes. Till märkligheterna hör att vad varken sömn eller alvedon kunde bota, ögonblickligen upphörde i och med ett besök hos en neurolog på huddinge sjukhus tillsammans med mina föräldrar. Som om allt åkomman behövde för att skingras var ett uppmärksammande. (
O membran, o hjärnbark... vilket påminner mig om en barnramsa jag läst någonstans: I have a brain inside my head/ It tells me when to go to bed./ It tells me when it's time to eat/ It tells my heart how fast to beat./(...) Even when it sleeps, it dreams./ I owe my brain a lot, it seems!/ "So thank you, thank you, brain," I said./ "I hope you're happy in my head./ Together, we will always be. We're quite a twosome, you and me.)
Någonstans antar jag att jag fortfarande litar till den där enorma viljekraften. Så övertygad om dessa mental spratt att jag nästan förväntar mig att också vinterns sjukdom ska passera likt ännu en vanföreställning. Att jag själv genom outgrundlig psykosomatisk inspiration skapat detta verk, att det ytterst är ett symptom på något helt annat. Och det är med en blandning av skepsis och förvåning jag gör återbesök på kliniken och finner samtalen spinna kring en realitet snarare än ett hjärnspöke. För sjukdomen infann sig aldrig som en sjukdom, snarare som en följeslagare, eller vad psykologen Eric Berne skulle ha kallat a pegleg. För vem kan klandra en man med ett träben när vi andra kan gå?
Vilket får mig att undra en sak: vad är det egentligen jag vill?

2 kommentarer:

anne-marie sa...

Huvudsaken är att du vill! A-M

Kersti sa...

Den där overklighetskänslan, var det verkligt, var det så som jag upplevde det? Det är verkligt, det är alltid precis så som man upplever det. Men, och här kommer det besvärliga, andra människor har sina upplevelser och det märkliga är att de kan se väldigt annorlunda ut.
Vad är det egentligen du vill? En fråga man kanske måste ställa då och då utan att för den skull förvänta sig ett svar. Som A-M säger huvudsaken att du vill. Det spelar inte så stor roll vad man bestämmer huvudsaken är att man bestämmer sig. Eller som Carl Sandburg sa Jag vet inte vart jag ska. Men jag är definitivt på väg.
jag har varit på väg i femtio år nu och jag har ingen aning om vad jag vill. Men jag längtar efter ett kallt och regnigt Skottland. Efter en öl på en pub och kanske en lektion i whiskeydrickande. Kram
Och du den här förstoringsmöjligheten är fantastisk. Någon gång ska jag skaffa nya glasögon. Jag tror det har med fåfänga att göra att de alltid kommer sist på prioriteringslistan.