SO LONG SUCKERS (om komplikationer kring att gå)

Det hat jag har börjat uppleva inför S är sprunget ur mitt problem med att ta avsked i sociala sammanhang. Jag kan inte resa mig och gå utan fastnar ständigt i nästa mening, ännu ett glas vin eller en sista cigarett. Den där tystnaden i vilken man naturligt kan vrida på sig och långsamt infoga sitt artiga farväl tycks aldrig infinna sig. Glaset töms aldrig. Och värden insisterar. Med S blir detta plågsamt tydligt då han, likt en igel, suger sig fast i sitt umgänge och likt ett trumpet barn vägrar se dig gå. En omständighet som numer fått mig att kalkylera mitt avsked redan innan mötets början, jag formulerar ett skäl, ett klockslag, och gärna en reservplan utifall tiden överskrids, raffinerade planer som inte sällan involverar J's medverkan, ett kort samtal vid ett givet klockslag, eller denna nådegåva, medicineringen, en sorti pardonné ur alla sammanhang genom sin eminenta kombination av elementen fysisk nödvändighet och privat natur. Men denna besatthet vid avskedet är inte utan problem, den omfattande planeringen leder i sin tur till att den rastlösa förberedelsen inför mitt verkliga adjö påbörjas i samma ögonblick som mötet inleds och att vart samtal distraheras av tankar kring flykt. Mycket ska tas i beräkning, från en strategisk position i lokalen, till takten på konsumtionen av eventuella förfriskningar, och givetvis utplanandet av ett korrekt och emotionellt avtrubbat samtal, i vilket den perfekta avskedsfrasen ska kunna inflikas med lätthet vid givet tillfälle.
Lyckligvis är S av ett liknande sinnelag, om än av något annorlunda mått, större delen av hans monologiska dialoger kretsar nämligen kring drömska teoretiska uppbrott. Den typ av Carpe Cras (fånga morgondagen) -mentalitet som omintetgör nuet. S talar i stort sätt enbart om sina illusiva framtidsplaner: om perfekta avsked, om hur var och varför han ska lämna den här staden, och om utopiska planer där resmål och datum skiftar med humöret. Ena stunden är framtidens refuge en åker i Spanien, nästa en revolution på Island, och knappa dagen senare en Marijuana odling på en öde ö i Canada. Det blir alltså aldrig ett möte oss emellan, snarare en mental exposé över möjliga sortier föreställda över varsin kopp kaffe. Jag mätandes den halvtomma koppen i tid, S bittert jämförandes nämnda java med bättre förelagor i bättre länder med bättre sällskap.