Sjukhusmiljöerna har lämnat sina kulisser i det undermedvetna, vita rum och sängar på hjul som ledigt rullas fram om nätterna. Jag drömmer plötsligt om en mycket liten man, knappt midjelång, som dyker upp i de bekanta korridorerna från the Western General, i en slags simpel hantverkaruniform, flannellskjorta och väst och fint vattenkammat hår. En Lynchisk småväxt med en läkares uppseende, denna auktoritära överlägsenhet och obestridliga rätt, som systrarna på avdelningen behandlar som ett nödvändigt ont. Han kommer om kvällarna och hämtar under tystnad upp dagens mänskliga lämningar. Likt en samlare av kroppslig memorabilia går han mellan sängarna på avdelningen och plockar på sig de avklippta nagelhalvmånarna från sängborden, drar de svettiga hårstråna från kuddarna och sopar de skrynklade lakanen rena från hudflagor. Han når knappt upp till kanten av de höga metallsängarna och vi betraktar hans små mjuka händer medan de klamrande gräver bland sängkläderna och det svarta blanka håret som gungar av och åter i spänd koncentration.
1 kommentar:
En dröm som för mig blir till ett fartyg - nagelfar... Vilket exakt litet stycke... jag ser honom där han går. A-M
Skicka en kommentar