När så kallade dodgies gör entre i butiken brukar J, föreståndarinnan, stänga av musiken, något som haft som följd att jag börjat förknippa dessa skaror av utslagna, vansinniga och tjuvaktiga med den plötsliga och högst märkliga tystnad som följer på de hastiga avstängande av hög musik. Det ihåliga ringandet och den glaskupollika tyngden i luften.
Men mannen som kommer in idag kan knappast räknas till de senare. Han faller inom den högst odefinierbara grupp människor med oklanderliga alkoholvanor, fläckfria brottsregister och icke-befintliga medecinska problem som ändå brottas med sig samma diffusa skugga av utanförskap som får andra att obönhörligen notera hans entre. Trots att där inte finns där mycket att se. Mannen är kortare än genomsnittet, bär svarta jeans och en väst under bomberjackan, små fötter och kort cederfärgat hår. Och ändå står det nästan omedelbart klart att det är något märkligt med honom. (Det är för övrigt intressant hur subtilt det onormala är, hur liten avvikelsen behöver vara för att den omedelbart ska stå ut, hur sättet någon slår upp dörren på, eller hastigheten med vilken de rör sig in genom butiken, eller röstläget, eller huvudbonaden, eller minen som munnen stelnat i kan verka avgörande för hela personens identitet). Den typ av märklighet, märk väl, som vi skakar av oss, och när jag ser hans ryggtavla stelt försvinna in i butiken, förebrår jag mig själv över denna typ av lättsinta fördomsfullhet.
Det är först när J kommer och slår av musiken kanske tio minuter senare som jag påminns om honom. Är allt ok? säger jag och J pekar på sina stövlar. Foot fetischist, säger hon. Vår käre vän har enrollerat ett mindre sällskap damer vid provrummen och är ihärdigt i färd med att prova olika stövlar på dem. När J upptäcker honom har han lyckats få en av de kvinnliga kunderna att kliva i ett par lårhöga hookerboots i svart patentlack och försöker till hennes förskräckelse dra upp dragkedjan hela vägen upp insidan av låret. Exakt hur detta podoistiska kaos har urartat är svårt att avgöra men när vår nya bekantskap tillslut lämnar butiken har han inte bara lyckats ikläda ett mindre antal kunder olika stövlar utan också vår kollega K, som av någon anledning funnit sig i strumplästen på golvet medan mannen stuckit ned sin egen fot i hennes cowboystövel, storlek 8, och förtjust förklarat: they're still warm inside...
bild: van maele.
Men mannen som kommer in idag kan knappast räknas till de senare. Han faller inom den högst odefinierbara grupp människor med oklanderliga alkoholvanor, fläckfria brottsregister och icke-befintliga medecinska problem som ändå brottas med sig samma diffusa skugga av utanförskap som får andra att obönhörligen notera hans entre. Trots att där inte finns där mycket att se. Mannen är kortare än genomsnittet, bär svarta jeans och en väst under bomberjackan, små fötter och kort cederfärgat hår. Och ändå står det nästan omedelbart klart att det är något märkligt med honom. (Det är för övrigt intressant hur subtilt det onormala är, hur liten avvikelsen behöver vara för att den omedelbart ska stå ut, hur sättet någon slår upp dörren på, eller hastigheten med vilken de rör sig in genom butiken, eller röstläget, eller huvudbonaden, eller minen som munnen stelnat i kan verka avgörande för hela personens identitet). Den typ av märklighet, märk väl, som vi skakar av oss, och när jag ser hans ryggtavla stelt försvinna in i butiken, förebrår jag mig själv över denna typ av lättsinta fördomsfullhet.
Det är först när J kommer och slår av musiken kanske tio minuter senare som jag påminns om honom. Är allt ok? säger jag och J pekar på sina stövlar. Foot fetischist, säger hon. Vår käre vän har enrollerat ett mindre sällskap damer vid provrummen och är ihärdigt i färd med att prova olika stövlar på dem. När J upptäcker honom har han lyckats få en av de kvinnliga kunderna att kliva i ett par lårhöga hookerboots i svart patentlack och försöker till hennes förskräckelse dra upp dragkedjan hela vägen upp insidan av låret. Exakt hur detta podoistiska kaos har urartat är svårt att avgöra men när vår nya bekantskap tillslut lämnar butiken har han inte bara lyckats ikläda ett mindre antal kunder olika stövlar utan också vår kollega K, som av någon anledning funnit sig i strumplästen på golvet medan mannen stuckit ned sin egen fot i hennes cowboystövel, storlek 8, och förtjust förklarat: they're still warm inside...
bild: van maele.
9 kommentarer:
Inget brottsregister - men möjligen ett kundregister. Lysande J. Anne-Marie
Jag har också funderat på de där omärkliga markörerna som gör hela skillnaden, de som gör att vi omedelbart vet om det här är en av oss eller inte. Jag har inte lyckats att identifiera dem. Kanske är det en kunskap som likt språk kan användas trots avsaknad av teoretisk grund i grammatik. Man bara vet helt enkelt.
Jag har läst texten flera gånger nu, men kan fortfarande inte bestämma mig för vad jag tycker angående den där karln. Jag undrar hur K och de andra kvinnorna upplevde det?
Kersti-medan jag skrev satt jag verkligen och funderade över just det där. Det är så ögonblickligt och instinktivt. Och jag kan inte ens sätta fingret på vad det är man reagerar på. Lustigt nog kan jag ibland finna mig i omvända situationer, situationer där normen är det vansinniga och expressiva och utanförskapskulturen, och där finna att jag betraktas med samma skepsis, som att min (till synes) normalitet är högst tråkig och lite proper. Eller kanske snarare att de finner det där gäckande felet utan att kunna identifiera det. Intressant i a f, hur snabbt vi läser av varandra.
A-K var förskräckt. Hon pratar fortfarande om det med äckel i rösten. Jag tror att kunderna reagerade med någon blandning av skam, förvirring och nervositet. Jag kan inte riktigt döma ut honom om jag ska vara ärlig. Jag fann det hela ganska underhållande.
Du måste genast berätta om han dyker upp igen.
Fotsättning följer...?
Jag håller med dig J. Han måste haft en alldeles speciell utstrålning, som inte bara bestod av den diffusa auran av utanförskap, för den får väl inte ensam en bunt damer att ta av sig i bara strumplästen.
Nej hur fick han av dem skorna, det har jag också funderat över. Det är ju inte alldeles enkelt om man inte är med på noterna.
Mattias - i'll keep you posted. Ryktet har det att han varit i krokarna tidigare. Vi har för övrigt bak i dagboken en lista över sk dodgies. Bland annat figurerar the fishslapper och the ladies man och three little piggies. Ah, ändlösa inspiration.
A-helt rätt. Jag tror verkligen han förutom att förefalla lite udda också föreföll märkligt ofarlig.
Kersti-det är egentligen ett större mysterium än mannen ifråga. Jag försökte fråga K utan att kunna få något svar. Jag vet inte, sa hon. Jag tänkte att om jag provar ett par stövlar så kommer han att gå sedan.
Hi hi - underbara funderingar. Jag tror säkert att jag skulle stå där med skorna i händerna och börja undra... Anne-Marie
Skicka en kommentar