SVÄRTA

Fullmånen spiller ut över den uppspruckna himmeln. Ljuset skuggar molnen likt bristningar i den svarta nattbuken. Eller också likt dammiga fjäderboor över ett sammetstäcke, för att välja sartorialistens metaforik. Mörkret tycks tränga in överallt, denna vinterkonspiration, som regnade svärtan likt bläck ur himlen snarare än det pissiga kristallregn som smattrar mot baskern och trenchcoatens uppfällda bräm. Om kvällarna växer djungeln upp över vardagsrummets haphazardiska möblering och jag somnar på soffan före tolvslaget. I butiken sipprar det in genom taket. Väggen bakom läderjackorna färgas långsamt svart av mögel allt medan tapetens vårtor spricker upp och rinner ner över trägolvet. Idag infinner sig två män med en stege som de lutar mot de tömda hyllplanen medan de knäcker hål på byggnadens kärna med en slägga. Putsen smattrar över trappan medan de arbetar. Ljudet påminner om en utslagen hand tärningar. Och verkligen, är inte grottbyggandet i läderväggens svarta ruttnande skivor så aleatoriskt att knackandet mot det fuktiga mörkret av mögel nästan ögonblickligen ger gensvar. Tickande och knastrande likt upprörda insekter i glaskupor slås ljusrör efter ljusrör ut genom lokalen och sänker raderna av kostymer, boor och orientaliska rober i en harmonisk clair obscure. Mörkret har tillslut släppts in. Och med mörkret den plötsliga tystnaden, som om det ena sinnets slocknande väcker också de andra sinnenas dämpande. Skivan surrar medan den långsamt stannar upp i skivspelaren. Kunderna viskar. Byggarbetarna i deras självlysande neonjackor hasar ned från stegen och bär den suckande med sig ut ur lokalen. Någon ringer en elektriker. Kvällsljuset strilar in genom takfönstren, ger skyltdockorna nya ansiktsuttryck, silar dammet i sina eggar av ljus, och gräver fram skuggorna i golvbrädorna, kostymvecken och 60-tals brokadklänningarna. Vi skickas hem innan arbetsdagen nått sitt slut. Jag antar att det är vintern som har kommit.