onsdag 19 november 2008

MILLENNIUMKLOCKAN


Somliga dagar lägrar sig det förflutna likt en hök över timmarna. Med stockiga ben rör jag mig hem från jobbet. Förbi det naturhistoriska museet på chamber street, där fiskarnas ögon i dammen i entren spruckigt upp och runnit ut likt löskokta ägg, irisarna släpande utmed de röda fjälliga kropparna i strängiga koppel, där de rör sig runt runt i det grunda vattnet, något som å andra sidan aldrig hindrar varken barnen eller föräldrarna som kommer hit från att kasta sina lyckopenniesar i den murkiga bassängen. Här finns för övrigt också tamkattens långa tunna tarm utsträckt bredvid vildkattens kraftiga inälvor, som för att påvisa hemtamhetens aber, samt ändlösa rum av slumpmässigt utplacerad antik taxidermi, dammiga trälika krokodilkroppar inträngda mellan smilande hyenor och auteniska avloppscenerier med simmande råttkräk och förståss millenniumklockan. När mina arbetstider tillät en mer anarkistisk livsstil brukade jag ofta komma hit och vänta in ett av dess utvalda slag, vanligtvis vid ett, två och fyra. Klockverket byggdes för det nya tvåtusentalet och i dess väldiga träskepnad skildras det passerade millenniumets lidande av den serie burleska karaktärer som för evigt fångats i maskineriet. Den typ av folkliga dekadenta karaktärer som oftast ses i helvetesskildringar från medeltiden, grovt karvade sexuella undertoner, snidade kvinnobröst och djävlar. Likt helvetets ringar sätts maskineriet igång uppifrån och skjuter liv i figurerna ring efter ring tills tillslut den enorma pendeln sätts i gungning med dess konvexa spegel som vaggar salongen och åskådarna, som vore klockan en stor moder som lugnande tog oss till sitt bröst. Trapped in time. Well aren't we all? Där våra förvridna figurer vaggar på helslaget, oändligt små i maskineriets silvertallrik.
På väg därifrån, när jag svänger runt hörnet, springer jag in i en gammal gasts bekanta person, och på något förvridet vis tycks klockan skakat fram detta oönskade kort ur skjortärmen, vanligtvis, tänker jag, vanligvis skulle jag aldrig gå här, skulle jag aldrig befinna mig på den här gatan vid den här tidpunkten. Min bekante tycks först knappast se mig, och sedan som vore ögonen spunna vid varandra, stannar vi båda upp, nästan generat, som hade vi önskat fortsätta gå. Månader har gått sedan vi sågs sist och på hans travande frågor, awkwardly inkastade i det styltiga samtalet vi försöker inleda och upprätthålla, inser jag att oräkneliga skiften kastat om våra relationer sen sist. Han skrattar på sitt nervöst abrupta sätt. Jag har i min sociala svacka undvikit att svara i telefonen i snart två månader, något som skopat ur vår märkliga relation totalt, och han, har av någon anledning likt ett urverk försökt ringa mig varje dag klockan sju, trots att vi knappast någonsin känt varandra annat än helt ytligt. Jag finner mig ofrivilligt stirra tillbaka på personen han ansåg mig vara. Jag antar att vi båda är besvikna. Efter ett ögonblick ursäktar han sig, på sin lata irländska, I've got to go, och det är med en slags tacksamhet vi båda tar avsked efter artighetsfraserna.
Jag fortsätter över Nicholsons streets sociala minfält, över broarnas obarmhärtiga stormar. Månen har rullat ut och skuggar de förbipasserandes ansikten likt trädockor. Munnarnas gängor likt svarta snitt från hakan till mungiporna. Ögonen likt målade hålor i skallarna. För ett ögonblick påminner de mig om Millennieklockans groteska spelare, dess snidade folkliga trollfigurer som dekadent håller i tyglarna till tidens framfart. Deras hackigt dirigerande rörelser. Och grovt karvade ansikten. Nevermind, tänker jag, och med en slags vördnadsfull avundsamhet: se så de lever!

Foto: Rodney Smith

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag älskar fotografiet... jag älskar också dina ord... Mamma

Kersti sa...

Jag tittar in bara för att säga attsäga hej. Ska läsa sen för jag vill ha mycket tid när jag gör det,läsa långsamt och omsorgsfullt, du är värd det. Kram

Kersti sa...

Dimma och dis, fukt som rinner längs väggarna. Jag ser dig smygande i gränderna, regnet är som ett dis som kryper innanför alla jackor och tröjor. Du är som en ros som lyser upp i skymningen. Som färgen i den gråsvarta verkligheten. Glöm inte att ditt leende gör underverk.

Ann sa...

Smyger in och läser här via Anne-Marie Körlings blogg. Japp, jag lär återkomma. Här finns det mycket och intressant att läsa. God helg önskas

J sa...

Kersti - du är så enormt fin!

Ann - tack! du är så välkommen.