AMEN.

Jag drömmer att vi samlas på jobbet och går ut på bakgården, en av dessa små igenvuxna stadsparker, och gravsätter de kostymer som hängt osålda allt för länge i butiken. De oförklarliga bröst, midje och benlängdsmått som tycks passa endast klädernas forna ägare, och som aldrig kommer att kunna fyllas ut av en identisk kropp igen. Och så gräver vi upp ännu ett hål och slätar ut de kritstrecksrandiga byxorna och den breda, nästan fyrkantiga kavajen, i den frostiga grå jorden, och står där ett ögonblick och betraktar den bizarra utplattade kroppen innan Jane, vår manager, gnisslande skär skovelbladet genom det smutsiga gruset, utblandat med gråblekta uppsvullna cigarettfilter, fnösketorra blad och solblekta läskburkar och försiktigt börjar bädda igen graven.

(Fotografi f ö från Square Americas fantastiska samlingar vernacular photography, i detta fall ur en samling av tre album som snappats upp på en loppis. Med fotot följer en otrolig historia om dess forna ägare Frank och Anne som våldsamt valt att skära sitt förflutna ur sina respektive ungdomsfotoalbum innan de gifter sig och förmodligen lever lyckliga ever after. Varje ansikte tillhörande förflutna kärlekar, vackra män/kvinnor, eller forna bekantskaper har brutalt karvats till oigenkännlighet. Ibland önskar jag att vi hade samma makt över vår egen historia, att vi kunde kastrera minnena lika kliniskt som dessa två fotografiska föregångare. Det historielösa sinnets eviga solsken.)